Ensamheten & att vara osynlig

(null)

Jag är en ganska ensam person, eller många skulle nog säga en väldigt, kanske till & med extremt ensam person. I det här inlägget tänkte jag berätta om några händelser från mitt liv som jag tror banat väg för att göra mig till den jag blivit. Kanske kan det sätta perspektiv eller skapa mer förståelse när ni läser andra inlägg.
 
Under hela skolgången finns det endast en gång jag vågade räcka upp handen. Jag minns att vi skulle komma med förslag angående någonting, exakt vad kan jag inte minnas. Längst bak i klassrummet hade min hand letat sig upp i luften. När fröken pekade mot mig & sa mitt namn vände sig hela klassen om & det var som om deras ögon stirrade tills min själ smulades sönder. Men jag lyckades samla mig till ett djupt andetag & fuktade läpparna, gjorde mig redo att tala tillräckligt högt så att alla skulle höra. Jag minns att jag sa mitt förslag (vad det nu var?). Allt utspelade sig under några få sekunder, men fortfarande när jag tänker på det känner jag hur det verkade vara en evighet. För jag hinner känna hur lyckan sköljer över mig, så pass att jag nästan vill explodera av stolthet precis när jag lyckats. Jag gjorde det. Jag vågade räcka upp handen! Jag vågade säga mitt förslag! Lilla annars osynliga jag vågade yttra mig. Men den glädjen byttes snabbt mot ett kaos på insidan likt ett plötsligt åskoväder en solig sommardag. Allting bara rasar samman inom mig samma sekund min mening satt punkt. Hela klassen, i kör, utbrister ett högt "NEEEJ!". Något liknande hände inte ens i närheten när de andra förslagen presenterades. För mig var detta som att krascha rakt in i en bergväg 200 km/H. Allt tog bara stopp. Tvärstopp. Jag brast & sprack som en spegel. Sen den dagen vågade jag aldrig räcka upp handen igen eller säga att jag hade en idé eller ett förslag. "Men ta dig samman, det är bara att försöka igen", kanske någon tänker, Det kan väl kanske tyckas rimligt enligt många, men när en i flera år samlat mod för att våga göra detta en gång & när en blivit knäckt i så många andra sociala sammanhang & kanske i grunden är en skör person... Då fungerar det bara inte. 
 
Jag hade ingen bästis eller bästa vän i skolan. På rasterna i låg- & mellanstadiet kunde det vara lite jobbigt ibland. Jag gick alltid ensam. Brukade titta på avstånd hur de andra lekte. På tid utvecklade jag ett dagdrömmande. Det blev att jag intalade mig att jag såg på en film på tv. Jag försökte förutse & gissa vad som skulle hända härnäst när de lekte. Men en gång bestämde jag mig för att jag skulle våga lite mer. Första rasten gick jag på avstånd & spanade länge vid gungorna. Målet i mina tankar var att jag skulle våga sätta mig på en.  Gungorna förblev orörda i princip hela rasten & de var dessutom vid bortre kanten av skolgården. Där var nästan ingen. På andra rasten gick jag återigen dit & kollade. Jag ville sätta mig, det spratt lite i kroppen. Adrenalinet kom. Jag behövde andas genom munnen. Nervositeten kom & jag skakade lite i benen när jag gick mot gungorna. Men så gick jag bara förbi... blev arg på mig själv men bestämde för att prova igen. En gång till gick jag. Den här gången går jag fram till gungan närmast hörnan. Jag tar tag i kedjorna och sätter mig. Hela kroppen skakar lite svagt, men jag kan knappt hålla borta leendet över att jag vågade. Jag känner det som om jag bestigit Mount Everest. Men ingen ser. Allting bara pågår som vanligt på skolgården. Jag börjar lite smått ta fart. Försiktigt. Men plötsligt kommer det fyra tjejer från en klass över. De springer fram & skyndar att sätta sig på gungorna. En tjej blir utan & försöker knuffa av en annan. Men så utbrister tjejen som höll på att bli avknuffad: "Kan inte vi få den gungan, vi är fyra. Så har alla en". Samtliga tittar på mig. "Ja, visst" säger jag bara, likt en robot. Med sådan röst & automatik att jag knappt vet om det är jag eller om min kropp går på någon autopilot. Jag reser mig genast upp från gungan och går undan. Den fjärde tjejen sätter sig & så tar de fart. Gungar högt. Och jag får en konstig känsla i magen. Tittar mig runt på skolgården igen. Känslan av att vara osynlig infinner sig. Jag finns inte, mer än små korta stunder när jag råkar vara ivägen. Ungefär som ett spöke som inte märks förrän någon sätter sig på hen. 
 
Fler exempel är när vi i skolan skulle delas in i grupper. Jag minns en gång när läraren frågade om alla hade en partner & klassen svarar "Ja!" högt. Så ser läraren att tre tjejer har satt sig ihop när vi endast skulle vara två & två. Jag som sitter ensam längst bak i klassrummet på min vanliga plats får upp hoppet, men läraren utbrister istället "Ja, så får ni vara tre. Då har alla nu". Mitt lilla ynkliga "Nej" hörs inte. Jag får enorm panik. Jag syns inte, jag märks inte. Men nu eskalerar rädslan inför att jag kanske plötsligt ska synas. Då kommer jag att inte bara få allas ögon riktade mot mig, jag kommer även att splittra tjejgruppen. Hela den lektionen gick åt att försöka kontrollera min andning & att undvika att bli upptäckt.
 
På mellanstadiet hade klassföreståndaren med sig en chokladask en gång. Hon sa varsågod & alla rusade upp mot den. Jag reste mig sakta & ställde mig bakom alla, väntade på att de skulle skingra sig. En efter en gick de högljutt tillbaka till sin plats. När jag kom fram var asken tom. Lite snabbt räknade jag hålen i kartongen. Det skrämde mig aningen när jag förstod att det var precis en för lite. Återigen blev jag övertygad & påmind om att jag egentligen inte borde finnas, som en extra pusselbit som inte passar.
 
På gymnastiken blev jag vald sist, men det gjorde att "mitt lag" blev en för mycket. Då skulle laget ha en avbytare. Ingen annan ville börja, så jag erbjöd mig. De andra glömde bort mig, även läraren glömde bort mig. Hela lektionen satt jag på bänken & tittade på. Under tiden funderade jag mycket. Meningar som "en för mycket" & att det inte blev jämnt förrän en var ute. Det där i "Fem myror är fler än fyra elefanter" kom upp, när en ska bort. Svaret blev så självklart & kom till mig på ett märkligt lugnt sätt. Jag skulle bort. Jag var felet. Såklart var det så. Det blev som en uppenbarelse för mig. Och jag begrundade detta länge & väl. Ingen saknade mig, ingen ville välja mig, det gjorde ingenting om jag uteblev, ingenting blev annorlunda för att jag inte var där, garanterat hade det inte blivit mer än sämre om jag varit med. Återigen kände jag mig osynlig. Jag kände också som om universum & den tomma rymden talade lite till mig. Att jag skulle egentligen inte vara här. Kanske fanns det en annan plats för mig. Någonstans. Någon gång. Möjligen någon helt annanstans.
 
Det här var ett lite annorlunda inlägg som blev väldigt påfrestande emotionellt att skriva.

Tack för att du läste ❤️
10 kommentarer

Ensamheten

(null)

Nu har det varit tyst här ett tag. Sanningen är att jag har mått ganska dåligt senaste tiden.

Jag har känt mig nedstämd, ledsen & extra ensam. Instagram har fått mig att känna mig otroligt ensam. Så jag har inte varit där särskilt mycket. Ensamheten är inte främmande för mig. Men den har bara blivit påträngande på något märkligt sätt.

Jag är van vid att stå själv på en kant. Att varken synas eller höras. Att vara osynlig. Oftast är det okej, troligtvis eftersom det är en vana. Men ibland är det som att mönstret i min vana störs & att det blir uppenbart för mig hur udda denna ensamhet är. Jag börjar ifrågasätta mig själv. Många frågor innehållande ordet varför uppkommer.

Genom åren har jag blivit "inbillad" att den här ensamheten kanske äntligen ska få försvinna. Att jag ska få någon att våga kalla för vän & veta att personen känner likadant gentemot mig. Någon jag kan skriva till & prata med utan att väga orden på guldvåg eller få hjärtklappning av nervositet & känna panikångesten byggas upp i avsaknad av ämnen att prata om. 

För då & då har det dykt upp personer som sagt att de vill umgås & finner ett värde i mig. Än så länge har det alltid runnit ut i sanden. Det blir bara inte av, allt annat prioriteras, en mer intressant person dyker upp & jag är därmed inte aktuell längre. Vilket såklart är okej, för så fungerar ju livet  & samhället. Jag har bara så oerhört svårt att greppa det. För jag kan ha gått & peppat upp mig så inför det. Likt förbannat varje gång ställt in mig på att det kommer att bli av. Men jag är rädd att jag varit för lättillgänglig & därmed blivit klassificerad som tråkig. Att jag näst intill alltid har tid & möjlighet. 

Bilder från barndomen väcks till liv & sätts in i nutiden. Av hur jag alltid blir en betraktare. Att jag trott att jag också ingick, men sedan stannat & sett hur ingen vänder sig om, hur ingen märker att jag blir kvar. Att jag inte tillför något för de andra.

Jag har tidigare hållit mig från att skriva så mycket om mitt mående, min sociala fobi & rena händelser från mitt liv. Helt ärligt för att jag är rädd. Inte bara för vilka kommentarer jag skulle kunna få, för det går ju att stänga av. Men rädslan av att blotta mig själv, mina tankar & mina känslor. Känslan av att vara så otroligt sårbar skrämmer mig. För jag har blivit slagen så många gånger i de situationerna.

Men faktiskt tror jag det är dags att belysa ensamheten, sociala fobin, sociala ångesten & alla dessa för mig tunga svårigheter. Trots allt är detta ju min blogg & min lilla värld.

Tack för att du läst ❤


deprimerad ensam ensamhet inga vänner ledsen social fobi social ångest
13 kommentarer

Sista versen i sången världen

  (null)

Blicken i min mans ögon, när han håller i vår son på precis 9 månader, tittar upp mot himmeln & säger: "Om ett par hundra år är det över. Världen som vi känner den idag finns inte".
 
Han som alltid brukar tycka jag är aningen dramatisk & extrem, även om han tycker mina idéer är bra & hakar på. Men de orden trodde jag aldrig. Så jag blir förstås tvungen att fråga om han verkligen menar det, eller om det skulle vara en sorts skildring av vad jag brukar säga. Men nej, han tror verkligen det är så.
 
Att världen sjunger på sista versen. Klimatkrisen är högst verklig & förändring måste ske, men att vi inte kommer hinna. Han berättar för mig att på jobbet hade han hört någon som sagt att hen hade enorm klimatångest, men när samtalet senare gled in på hur semestern skulle avnjutas fanns det ett par utlandsflygningar bokade av hen. Min man sa att det kommer gå åt helvete just pga att vi människor inte kan säga stopp.
 
Vi blir så lätt distraherade. Även jag, & han. Alla drar i oss, vart vi än befinner oss. Är vi någonsin riktigt fria i dagens samhälle? Distraktionerna får oss att glömma, det drar in oss igen när vi precis klivit ett steg ut ur lådan & börjar få en glims av helheten.
 
Jag menar inte att göra ett längre inlägg. Ville bara dela med mig av detta då jag aldrig trodde att jag skulle få höra min man säga detta.

Varken jag eller han är perfekta. Vi har precis samma problem med många situationer i livet - att kunna säga stopp eller på annat sätt ställa om. Det är otroligt tuff kamp & utmaning.


minimalistinnan rädda jorden rädda planeten samhällskollaps
1 kommentar