Livet jag gjorde slut med

(null)

Länge har jag velat skriva det här inlägget, men jag har inte vetat hur. Så nu... bara gör jag det.
 
Många kan nog ha väldigt svårt att se hur detta går ihop. Så även jag. Men en gång i tiden när jag inte visste att det fanns ett namn på hur jag känner & mår - social fobi, så försökte jag med all kraft att trycka bort det. Till den grad att jag idag är sjukskriven. Jag pressade in fobin i ett hörn & vandrade i rampljuset med ångestpåslaget som en tickande bomb & fotsteg med känslan av att gå på tunna glasskivor flera hundra meter upp i luften. Och när rampljuset slocknat sköljde vågen av ångest över mig, glaset sprack & jag föll alltid ner i mörkret.
 
En gång som nu känns som ett annat liv trots att det egentligen bara är fem år sedan jag tog steget från det rörde jag mig i ytligheternas kretsar & värld.
 
Jag gick på så kallat "creddiga" mingel uppklädd från topp till tå för att synas & dra uppmärksamhet till mig, mitt personliga varumärke & företagande. Jag tog emot många olika priser som entreprenör, & talade inför stora folkmassor för jag ville bli bekräftad som att "vara någon". Jag startade företag & drev projekt för att känna att jag hade makt & hämnas de som tryckt ner mig i barndomen. Jag deltog i fotograferingar för att synas. Jag var med jämna mellanrum med i media, helsidor, framsidor & löpsedlar bara för att det fick mig att känna bekräftelse på att jag lever & räknas. Jag bloggade, köpte kläder, konsumerade som en galning... Allt för ytans skull. För att synas.
 
Det ständiga sökandet efter bekräftelse utan att jag egentligen förstod det själv. Vad det bottnade i. Allt var så maskerat. I hur vi förväntas att vara som människor.
 
På ytan gnistrade jag som en diamant, men när jag ensam vandrade tillbaka i skuggorna var jag inte mer än en krossad spegel som medvetet & omedvetet skar sig själv på sina skärvor av de splittrade bitarna som skulle vara mitt liv.
 
Ett liv där jag bara ville ha mer. Av allt. Och alltid tyckte mig skymta kanten av lycka där bortom horisonten, men för att bara se den tyna under resan & förflyttas som satte mig mot en annan kurs. För ingenting var tillräckligt. Antal bloggläsare, facebookföljare, gillamarkeringar, instagramföljare, besök på hemsidan, genomförda köp i webbutik, försäljningsresultat, foto från mingel... Mitt liv mättes i siffror & checklistor. Men aldrig var någonting tillräckligt.
 
Jag laddade upp YouTube-videos utan att det gav någon nytta för någon utan bara visade min yta & den lyckade fasad av en gnistrande diamant (krossad spegel). När en video nådde 10.000 visningar började andas ut, allting under ville jag bara radera. Allting var en prestation & ett krig som jag egentligen förde mot mig själv, men som där & då upplevdes som mot hela världen.
 
På utsidan var jag framgångsrik. I samhällets ögon på ytan kunde jag klassas som långt mer än godkänd. Det var som om mina fotsteg lämnade guld efter sig.
 
Allt som egentligen tycktes sakna mig på den tiden var att jag inte vunnit det så kallade "genetiska lotteriet", vilket många ofta var noga med att påpeka. I övrigt hade jag utåt sätt "allt". Men jag har aldrig varit mer trasig i livet än då.
 
Såklart finns det minnen & tillfällen då jag faktiskt kunde känna mig lycklig. Små stunder som flög förbi. Och just i stunden kunde det kännas så väldigt häftigt, ge en riktig kick. Men när allting tystnade & jag fick chansen att verkligen känna in... då betydde det ingenting. Vill jag verkligen spendera min tid på bekräftelsejakten? Kommer jag på min dödsbädd tänka att jag fick ju synas & höras så mycket, bli omtyckt & uppskattad av dessa "creddiga" personer & vara tillfreds? Nej. Nej, nej, nej, nej. För i helvete NEJ. Men när rampljusets strålkastar återigen slogs på glömde jag bort mig själv.
 
Länge anklagade jag mig för att vara svag som inte klarade av detta spel. Men idag är jag mer av inställningen att det faktiskt var ohållbart på riktigt. I alla fall för mig & den jag är.
 
Den där tomheten som aldrig blev fylld. Den var förödande inombords.
 
Jag kan idag såklart känna viss ånger över att ha slösat så många år på detta, men samtidigt är jag på ett sätt också glad att jag faktiskt provat att leva det livet. Att jag nu har belägg för att verkligen säga att jag inte alls är intresserad av framgång, pengar, makt, yta... & hela det kalaset. För även om jag aldrig var någon rikskändis eller på det viset som många influencers idag är har jag inom min nisch varit väldigt känd. Jag tittade in, gick runt, men valde att gå ut & stänga dörren.
 
Hela den här resan fick mig att inse hur avskyvärd den rådande sociala hierarkin som alla spelar efter idag är. Där vi spelar ett spel där alla leker kungar & drottningar i randordning. Likt ett tv-spel där alla försöker att ta sig en högre level.
 
Och jösses vad jag hade "vänner" under den här tiden. Men de var ju egentligen bara ytliga kontakter, fast var noga med att vilja kalla sig för "vän". Så fort jag började att klä av ytan & visa min inre kärna så försvann de. Vissa fortare än andra, men tillslut var de borta allihop. Så även min dåvarande pojkvän.
 
Jag kommer aldrig glömma hur en "vän" sa till mig "Jag gillar inte att du inte sminkar dig längre, att du nu klär dig i vanliga kläder & inte har peruk. Du var mycket finare & roligare innan".
 
För att knyta samman inlägget vill jag säga... att det är med stor sorg som jag under senaste året märkt hur ytligheternas ytlighet spridit sig i nischarna minimalism, hållbart, miljö, klimat, återbruk... Allt det där som jag varit en del av i alla år sedan jag valde att lämna mitt gamla liv bakom mig för att omfamna min inre kärna & påbörja resa mot ett liv i frivillig enkelhet. Men den världen online är inte längre samma fristad & härliga plats som den en gång var. Allt förändras, inget är förevigt. Men det är ändå en sorg.
 
Jag är inte intresserad av att synas eller höras, bakgrunden till det har ni precis fått läsa i detta inlägg. Och det är delvis därför jag blivit ganska obekväm med följarsiffran på Instagram-kontot. Jag har svårt att hantera det, för jag får tillbaka bilder av hur det var förut, i mitt förra liv. Det har också varit en hel del personer som sett en möjlighet att åka lite räkmacka & vilja vara en "vän". Men eftersom jag redan varit i ytligheternas ytlighet ser jag sådant väldigt fort. Det går inte att fresta mig med att göra utbyte för att skaffa fler följare. Jag vill inte ha en motorväg av följare, istället uppskattar jag mycket mer när någon tassar omkring & råkar finna sin egen stig till mig. Det finns inget intresse från min sida att försöka överlista Instagrams algoritm bara för att dra in högre siffror i min statistik. För det betyder ingenting. Det skulle bara ge en ekande tomhet.
 
Alla är vi olika. Alla tycker vi olika. En del kan säkert känna sig påhoppade & det är inte min avsikt. Jag ville med detta inlägg bara förklara min bakgrund i den här världen.
 
Om jag imorgon skulle ha förlorat alla mina följare, alla mina bloggläsare. Det skulle såklart få mig att höja på ögonbrynen & undra vad som hänt. Men det skulle inte förändra mitt liv. Så länge mitt konto & min blogg finns kvar för mig att posta på så fortsätter bara dokumentationen av min resa. Men med det sagt vill jag också säga. Tack till alla er som hittat hit, som följer mig & som gör det för att ni tycker det ger er något! Det värmer hjärtat att någon får nytta av min resa. Men förstå mig också rätt - min resa görs inte för att den ska exponeras för er. Den görs för att jag vill göra den. Och jag tror att många fler hade mått bättre av att tänka så... & framförallt tror jag klimatet på Instagram & internet överlag hade mått bättre.
Minimalistinnan
2 kommentarer