En tuff start i livet

(null)
 
Anledningen att jag väljer att skriva om detta är för att det är en så enormt stor händelse i mitt liv. Det har gett mig en annan syn på mycket & därför tänker jag att våra upplevelser kanske kan skänka perspektiv i andras liv. Jag väljer i detta inlägg att visa bilder på min son & hans ansikte, men inte mitt eller min mans. Detta för att den lille växer i rasande fart & ingen skulle kunna identifiera honom.
▫️
(Jag skulle även önska att det inte delas ut pekpinnar angående att vår son inte har en napp i naturgummi. Vi har försökt, men han vägrar).
 ▫️
Vår älskade son föddes 6 oktober kl 12:24 & fortfarande i skrivande stund under var vi tror är en normal förlossning, då inget sagt något annat. Han kallades redan som nyfödd "modell större" då han vägde 4030 gram, men var 51 cm lång & hade ett huvudomfång på 36 cm.
 ▫️
När vi efter väldigt många timmar äntligen fick komma upp till BB-avdelningen frågade vi ivrigt personalen om han inte kommer att öppna sina ögon snart. Svaret blev att det kommer ske inom en till två dagar, men sanningen blev att det skulle dröja en hel månad. Detta gjorde att misstankar om att han skulle vara blind uppstod, men när vår BVC-sköterska "tvångsöppnade" ögonen på honom kunde hon se reflexen & därför avfärdades de tankarna snabbt.
 ▫️
På en BVC-kontroll under sin fjärde levnadsvecka upptäckte läkaren att hans huvudomfång rusat iväg med nästan hela fyra centimeter. Det var inte längre en kurva utan en stolpe som pekade rakt uppåt. Alla blev mycket paffa & de sprang för att hämta alla måttband på avdelningen som fanns, men det visade samma resultat. Läkaren sa att han skulle skicka en remiss till närliggande sjukhus eftersom det här var inte vanligt i kombination med att han verkligen vägrade att öppna ögonen.
 ▫️
Tidigt nästa morgon ringer de från sjukhuset & ber mig att komma in med vår son. Jag förstod då inte hur akut det var eftersom ingen riktigt förklarade läget så jag påpekade att min man jobbar & jag har ingen bil så vi får boka en annan dag. Läkaren ber mig att genast ordna så att jag kan komma in under förmiddagen eftersom det är extremt viktigt att han blir undersökt omgående. Min man fick lämna jobbet för att hämta oss & sedan körde vi till sjukhuset. Länge satt vi i väntrummet, så pass att det kändes inte särskilt akut. Men till sist blev det vår tur. Två sköterskor ställde många frågor till oss & undersökte honom noggrant. Läkaren kom in & började även hon att undersöka. De pratade sinsemellan & mellan alla facktermer uppfattade jag att de trodde det var något fel på huvudet. Efter mycket om & men blev vi ombedda att genast ta oss till barnakuten i Lund eftersom det inte fanns resurser i form av rätt kunskap för detta. När läkaren lägger till att vi inte behöver en ambulanstransport då vår sons värden är stabila & han verkar må bra i övrigt gick det upp för mig ordentligt. Det här var verkligen inte bra, det här var allvarligt & det är på riktigt.
  (null)
 
Med gråten i halsen kör vi till Lund & tar oss trevande fram med hjälp av en liten knappt läsbar postit-lapp som läkaren skrivit till oss. Vi lyckas till sist hitta fram till röntgenavdelningen där vi fick sitta ner i väntan på att ett ultraljud av skallen skulle göras. Tiden går långsamt, men så plötsligt väljer vår lille att göra på sig ordentligt. Så pass att det kommer över både body & byxor. Skamset upptäcker vi att vi inte fått med ett ombyte. Vi känner oss som årets sämsta föräldrar & sveper skamset in vår son i filtarna vi har med oss & jag håller honom tätt intill mig.
 ▫️
Till sist blir det vår tur. Det känns helt overkligt när jag lägger ner vår son på den stora britsen. Ultraljudet visar ingenting som verkar onormalt, inget vätska i huvudet som de först trodde. Nu skickas vi vidare till barnakuten & får sitta ner i väntan på läkare. Det är rörigt, många läkare kommer in för att känna & klämma på honom. Mitt i rusningarna lyckas vi be om lånekläder & han får på sig sjukhuskläder. Det svider ordentligt i mammahjärtat.
  (null)
 
Plötsligt börjar vår son att försiktigt öppna sina ögon & han kisar runt i rummet. Undersökningarna avslutas med att det beslutas att vi ska komma tillbaka om ett par veckor för kontroll igen. Sedan den här dagen har han öppnat sina ögon mer & mer. Dock har han inte & kommer aldrig att få de "runda bebis-ögonen".
 ▫️
Veckorna går & vi är tillbaka i Lund på kontroll. Nu är alla läkarna lugna eftersom han har öppnat ögonen. Dock stiger fortfarande huvudomfånget kraftigt, men det har börjat formas till en kurva istället för en stolpe i diagrammet.
 ▫️
Men det är inte länge vi kan få vara lugna. Det är första veckan i december & vår son ligger i sin säng medan jag sitter bredvid honom. Plötsligt kaskadkräker han på ett fruktansvärt sätt. Det forsar ur både mun & näsa med en kraft jag inte trodde var möjlig. Det går så fort att jag hinner inte lyfta upp honom innan han simmar i sin egen spya. Men jag får upp honom i min famn & börjar torka av honom, han hänger nästan livlöst & verkar inte uppfatta sin omgivning. Jag ropar efter min man att komma hit. Tillsammans kommer vi snabbt överrens om att hoppa över att ringa 1177 pga den enorma kötid som det alltid är på sena helgkvällar, istället ringer vi 112.
 ▫️
En kvinnlig larmoperatör svarar & vi förklarar vad som har hänt. Vi berättar att vi blir osäkra på om vi ska åka in eftersom vi redan dagen efter har en tid hos läkarna på förmiddagen för en kontroll. Larmoperatören frågar oss vad det är för kontroll av vår son vi ska på & när vi svarar att det är pga att hans huvudomfång är ovanligt stort & vuxit mycket fort avbryter hon oss direkt. Hon försvinner bort i vad som känns som en evighet, men när hon kommer tillbaka informerar hon att det är en ambulans med prio ett påväg till oss.
 ▫️
Under tiden som vi väntar kvicknar vår son till, men han är mycket utmattad & vi känner inte riktigt igen honom. Ambulansen kommer fram & personalen är mycket lugna & snälla. Vi klär på vår son & sätter honom i sin bilstol som spänns fast bak i ambulansen. Jag får åka med & de beslutar att ge honom syrgas, jag får hålla masken. På väg in till sjukhuset blir vår son okontaktbar vid ett par tillfällen & min oro stiger samtidigt som allting känns helt overkligt. Här sitter jag i en ambulans med min son som precis fyllt 2 månader & det känns som hans liv just nu är som i ett casinospel där allt kan gå förlorat på en sekund. 
 ▫️
När vi kommer fram till sjukhuset har jag hunnit bli rejält åksjuk, men det finns ingen tid att ens ägna det en tanke. Ambulanspersonalen ger vår son en liten nalle precis innan vi går av bilen. Sedan går de med oss in till ett akutmottagningsrum. Jag får en smärre panikartad känsla. Det är ett rum fullproppat med apparater, sladdar & all sjukhusutrustning en kan tänka sig. Men jag hinner knappt ta in första intrycket innan tre läkare störtar in i rummet & ber mig att lägga upp min son på undersökningsbordet för spädbarn. Ytterligare två läkare kommer in & jag får snabbt backa undan efter att ha lagt ner honom. De börjar direkt koppla upp några av apparaterna & de tjuter högt. Från ingenstans slår min man upp dörrarna & går bort till mig. Undersökningarna pågår i vad som känns som evigheter. De sticker vår son flera gånger & fyller provrör med blod. Han skriker så högt att mitt mammahjärta håller på att smulas. Till sist får vi komma fram till honom. Så liten & sköt. Högröd i ansiktet, iförd inget mer än sin blöja, gråtandes & med en "mössa" på huvudet som håller venkatetern på plats, sladdar fästa på händer, fötter & bröstkorg. Jag förstår inte vad det är som händer. Lite svag i armarna, men jag lyfter starkt upp min son i famnen & låter honom ammas med det lilla som finns medan en sköterska ordnar så han kan få ersättningen min man tagit med sig. Jag matar & tröstar honom tills hans somnar i min famn.
  (null)
 
Vi blir efter en inte allt för lång stund tilldelade ett rum att övernatta på. All personal är mycket trevlig & tillmötesgående, vi känner oss väldigt trygga. De berättar att det inte finns något att åtgärda just nu eftersom det inte finns symptom på att något är fel. De tar i beaktning att huvudet vuxit mycket fort & att kräkningen skulle kunna uppstått av ett tryck, men just nu är där ingenting fel. Under natten kommer personal in till oss med jämna mellanrum för att titta till & vi har en larmknapp nära till hands.
 ▫️
Natten går & förmiddagen med vår inbokade tid kommer. Än en gång blir jag överrumplad. Ett team på fem manliga läkare intar rummet & börjar studera vår son extremt noga. Det är b.la neurologläkare, en mycket duktig sådan. Men det beslut som fattas för med sig både oro & en aning lättnad. Det bokas in en röntgen redan i veckan därpå. Under bilfärden hem är jag glad över att ingenting allvarligt uppstått, samtidigt är oron inför en röntgen stor.
 ▫️
Så var vi tillbaka på sjukhuset & det är dags för röntgen. Vår son får börja med att få på sig sjukhuskläder. Det har börjat bli en vana nu på något sätt. Första gången var så förkrossande, nu är det som rutin. En massa undersökningar görs & sedan är det dags för honom att få lite lugnande. Dock märker vi ingen effekt. En stund senare åker vi iväg med personal genom korridorerna mot röntgen. I ett par timmar försöker vi att lugna honom, men han vägrar att sova utan mig intill sig. Försöken avbryts därför & det bestäms att vi ska få en ny tid. Men nästa gång ska de istället söva honom. En känsla av panik forsar genom mig, men jag väljer att lita på läkarna. Att söva en 2,5 månader gammal bebis känns inte som det första valet, men samtidigt inser jag än en gång hur otroligt allvarligt det här är när ett sådant beslut tas.
 ▫️
Vår lilla son drabbas av en förkylning som gör att läkarna inte tycker det blir lämpligt att söva & en annan tycker inte ens att röntgen borde göras. Efter detta blir det mycket rörigt & jag kommer skämmigt nog knappt ihåg exakt hur beslutet kom tillbaka - han ska röntgas - genom sövning.
 ▫️
Det är tre dagar innan julafton & dags för röntgen. Det känns som att tiden flyter långsammare. Jag är rädd för att någonting ska gå fel. Återigen är det sjukhuskläderna på. Den här gången får vi en säng i ett rum med många andra barn som också ska röntgas. Barnen är väldigt ledsna & oroliga. Personalen bemöter dem så väl & alla barn får varsin julklapp, så även vår son. Vi väntar med att öppna den, för nu är det vår tur. Han har blivit stucken många gånger & det har tagits prover. Nu har han fått sina händer inlindade i bandage så det ser ut som att han har boxhandskar på sig. Vi rullar genom korridoren & upp till samma väntrum där vi satt första gången vi var på sjukhuset & väntade på ultraljudet. Nu går allting snabbt. Narkosteamet väntar bakom en dörr i ett mycket trångt rum. Jag blir ombedd att sätta mig i en av stolarna med min son i famnen. De söver honom & det går på ett par sekunder så blir han tung & känns helt livlös. Han lyfts ifrån mig & vi blir ombedda att omedelbart lämna rummet. Sköterskan som följt med oss erskorterar oss smidigt ut & dörren stängs bakom oss. Det brister i mammahjärtat & jag börjar gråta. För första gången har en dörr stängts mellan mig & min son. En dörr som jag inte kan öppna. Där är ett hinder, stort & omöjligt för mig att tränga genom.
  (null)
 
Vi får sitta i avdelningens rum för måltider & bara vänta. Tiden går långsamt. Det går över tiden. Långt över vad de sade att det skulle ta, men plötsligt kommer en sköterska & hämtar oss. Vi får följa med in på uppvak & blir visade till den ensamma säng. Där ligger vår lilla son & sover så tryggt omgiven av rullade sjukhusfiltar. Efter en stund vaknar han upp & tittar nyfiket på oss. Vi ger honom lite mat & därefter rullas sängen tillbaka in i det delade rummet.
 ▫️
Långt senare på dagen blir vi flyttade till en annan avdelning & får ett eget rum för övernattningen. Vår son får ett andningslarm på sig & vi spenderar natten på sjukhuset. Redan tidig förmiddag kan vi få åka hem.
  (null)
 
Tiden går. Hans huvudomfång stabiliserar sig & håller sig 3+ på kurvan, men förblir nu en kurva. Vi känner att allting börjar bli mer normalt igen & de hör inte av sig angående röntgen. Men så en dag får vi hem en kallelse till en läkare för neurologteamet i Lund. Det har gått en & en halv månad sedan röntgen & vi känner oss säkra på att det endast är en obligatorisk uppföljning & att det nu kommer bli konstaterat att där inte är något problem.
 ▫️
Det är en solig fredag som vi åker dit men allt tar en snabb vändning. En fruktansvärd vändning. Vi hinner inte mer än komma in till läkaren förrän vår värld vänds upp & ner. Det skulle ha skickats ut ett brev med information till oss, men det har dem missat. När vi får det muntliga beskedet om att vår son haft en ordentlig blödning i lillhjärnan & fyra till fem andra mycket mindre spridda från lillhjärnan blir vi helt ställda. Jag blir mäkta upprörd, men lyckas att samla mig snabbt. Det känns som allting slås i tusen bitar.
 ▫️
Läkaren har ett långt formulär med frågor som ställs & samtidigt kollar han om vår son är motoriskt ikapp för sin ålder. Det förefaller sig mycket märkligt enligt läkaren att blödningarna inte verkar ha påverkat honom någonting alls. Vi får förklarat att detta är ytterst märkligt & att hela kombinationen av huvudomfång, inte öppna ögonen, solnedgångsblick & hela radängan som varit. Därför ska det ske en mycket stor utredning & ett team från Nederländerna ska kopplas in då detta är av stort medicinskt intresse. Det bokas in en tid för provtagning & sedan får vi åka hem. Solen lyser fortfarande, men det har mulnat på i sinnet av tunga regnmoln. Det känns som att det här aldrig tar slut. Och så rätt vi har.
 ▫️
Några dagar senare börjar jag må mycket dåligt & upptäcker att jag fått hög feber. Vi tar tempen på vår son & han har också feber, märkligt nog han har inte gett minsta tecken ifrån sig. De kommande dagarna blir lite som i en dimma för mig då min feber åker upp & ner. Jag försöker att sova så mycket det bara går, men med en mammasjuk liten fyra månaders är det svårt.
 ▫️
Men en kväll senare somnar vår son i min famn redan kl 20 vilket är otroligt ovanligt. Jag vaknar till lite & märker att han är väldigt varm, innan jag hinner börja knäppa upp kläderna ger han ifrån sig ett fruktansvärt skrik likt ingenting annat. Vi tar tempen på honom & från ingenstans har det kommit en 40-graders feber. Han skriker, gnäller & vrider & vänder sig hela konstant. Så vi väljer att ringa 1177 & de råder oss att avvakta under natten, men om febern inte går ner ska vi åka till barnakuten.
 ▫️
Ett par timmar senare & efter att ha gett alvedon utan resultat tar vi beslutet att åka in innan klockan hinner bli för mycket. Vi är framme redan runt kl 5 & får ett rum direkt. Jag & min son har båda 40-graders feber. Han blir undersökt & de berättar för oss att personalen på 1177 gett oss fel information om styrkan i alvedonen, han har fått alldeles för lite så det var inte konstigt att det inte hjälpt. Under de kommande timmarna blir vi introducerade för ett gäng sköterskor & läkare som hela tiden gör kontroller. Vår son har helt tappat aptiten & nu är det snart tolv timmar sedan han åt ordentligt. Läkarna vill att vi ska försöka mata honom & få honom att lämna ett kissprov. Den här prövningen tar ett par timmar & vi behöver mata honom med en liten spruta. 
  (null)

Mitt i allting kaskadspyr han & läkarna säger åt oss att bara vänta en liten stund & sedan försöka mata honom igen. Vi tycker båda att han börjar bli mycket tröttare & slöare. Han gnyr konstant & ögonen är helt slutna. Magen verkar inte heller vara i schack då han skjuter ut små kladdar med jämna mellanrum. Nu är den dessutom helt grön vilket skulle kunna tyda på en infektion. Vi fortsätter att mata honom, men resultatet blir detsamma. En kaskadspya utan dess like. Nu blir det ordentlig fart på läkarna. Alla håller med om att han har börjat försämras fort & han är nu likblek & helt tung. Orken till att gnälla verkar också ha tagit slut.
  (null)

Läkare springer in & ut. Det beslutas att de ska ta massvis med prover. Min man får lägga sin på undersökningsbritsen med vår son i famnen. Jag sitter på en stol en bit ifrån så att alla läkare kan komma till. En av dem kommer fram & berättar för mig att nu ska de sätta in allt de har. Hon uppmanar mig till att känna mycket stark oro för honom eftersom det gör dem. De misstänker att det eventuellt kan röra sig om hjärnhinneinflammation & att det ska sättas in både dropp & antibiotika & någonting mer som jag inte minns vad det hette. Det kommer in sköterskor som kopplar upp vår son till maskiner som börjar tjuta. Han ligger helt orörlig hos min man. De sätter igång & tar proverna & det är precis att de lyckas få alla prover de vill ha med hjälp av kärlen i hans händer.
   (null)

Plötsligt blir det väldigt mycket oro & jag hör att de upplever att vår son blir mycket sämre fort. Han har ännu inte fått dropp eftersom de misslyckas gång på gång att sticka honom. Kärlen är inte tillräckligt kraftiga. De provar att sticka honom i foten utan bedövning eftersom de bedömmer att det börjar bli bråttom. En av sköterskorna ringer in narkosläkare som kommer dit efter en stund, men som inte heller klarar det. Nu rings det in en annan från narkos som är mycket upptagen, men som ska vara den absolut bästa. Tiden tickar på & en läkare kommer in & säger att vi inte kan vänta längre, de måste sticka nu. De upptäcker ett bra kärl i huvudet & väljer att sticka där utan bedövning. Knappt en minut senare kommer en läkare från narkos inrusande. Men nu har vår son i alla fall börjat få dropp & antibiotika. Alla kan andas ut lite. 
  ▫️
Det förblir lugnt ett tag, men så börjar vår son bli mycket ledsen & flera sköterskor försöker hjälpa till att trösta men han ger inte med sig i gråten. Misstankar om ett fenomen som kallas för att "tarmen går in i sig själv" gör att det bokas en akuttid till röntgen. Vi får följa med till röntgen & hjälpa till att hålla vår son på bordet. Han ser så fruktansvärt skör ut & nu går mammahjärtat i kras. Bilderna från röntgen visar dock ingenting, men vi blir skickade vidare för ett ultraljud. Även det visar enbart normala värden. I den här karusellen hade vi även fått höra att det skulle kunna bli tal om akut operation redan samma dag om det visade sig att "tarmen gått in i sig själv". Den här skräcken att bli kastad fram & tillbaka i vad det är som är fel & samtidigt se sin son på ett sätt som gör att jag inte känner igen honom med 40-graders feber i kroppen gjorde att det kändes inte riktigt verkligt.
  (null)

Det har varit en lång dag som än inte är över. Läkarna ber om en använd blöja med avföring & vi lyckas fiska upp en från papperskorgen. Medan de tar prover från den blir vi kallade till en väldigt snäll öronläkare. Vår son får ligga i den lånade barnvagnen & han sover nu lugnt & tryggt. Undersökningen går bra, läkaren är otroligt duktig & det visar ingenting konstigt i hans öron.
 ▫️
Eftermiddagen blir kväll & äntligen får vi ett resultat. Det visar sig vara den årliga influensan som enligt läkare är väldigt mycket tuffare än vanligt & att just små barn & spädbarn drabbas extremt hårt. Men eftersom vår son fortfarande är väldigt blek & inte fått i sig mycket mat ska han läggas in. Det är fullt på avdelningarna i Lund så vi ska skickas vidare till Malmö med ambulanstransport. Jag får inte lov att följa med eftersom jag också är sjuk & vår son ska läggas in på isoleringen. Men de lovade att meddela oss 15 minuter innan amulansen är på plats så att jag skulle få säga hejdå ordentligt.
  (null)

Plötsligt står ambulanspersonalen i dörren & en av sköterskorna blir upprörd & menar på att de skulle ju ringa innan. Jag får ungefär 30 sekunder på mig att säga hejdå. Vår son spenderar två dygn på isoleringen & han blir snabbt mycket bättre. Han är en mycket stark kämpe. Sista dygnet där får jag lov att hälsa på & äntligen hålla honom i min famn igen. Och den lycka som infinner sig när han äntligen får komma hem är oslagbar.
 ▫️
Den här historian är egentligen inte över än. Utredningen för hjärnblödningarna kvarstår. Men det hela som hänt under min sons korta livstid har fått mig att inse så otroligt mycket. Inte bara har jag tagit ännu mer avstånd till prylar. Jag har också börjat släppa mitt kontrollbehov över ekonomi & pengar. Nu är det en dag i taget som gäller med ett otroligt fokus på nuet. Framtiden finns där lite försiktigt i bakgrunden & blir omfamnad av mig då & då, men inte i samma utsträckning som innan. Nuet är allt. Mitt medvetande i stunden är allt som är. Jag vill andas på riktigt & känna varje andetag. Jag vill ge allt jag har & allt jag kan till de jag älskar. Det spelar ingen roll vilken färg tröjan har, om bilen är lite knagglig, att tvättkorgen börjar bli full... Så mycket som bara har haft en totalt inbillad betydelse. Att allt detta skulle behöva hända för att jag skulle inse det är något jag skäms över, samtidigt som jag inser vilken förblindad lögn vi vandrar i & vad samhället lär oss att bry oss om helt fel saker.
 ▫️
Nu ska jag leva varje dag & varje andetag med kärleken till mina två hjärtan, min man & min son ❤ 
 
(null)
Tack för att du lärt mig vad som verkligen är viktigt i livet ❤ 
 



hjärnblödning lev livet minimalistinnan sjukhus vimedbarn
17 kommentarer
Caroline

Så fint och starkt skrivet av dig!
Tack för att du delade med dig av detta! ❤️
Det är otroligt jobbigt när barnen sövs i famnen och känna den maktlösheten när man inte får gå in till dem igen vid en operation eller undersökning. Styrkekramar till er! 💖💖💖

Svar: Tack snälla för din kommentar ❤️👶💕
Minimalistinnan

Anonym

❤ all styrka till er

Svar: Tack snälla för din kommentar ❤️👶💕
Minimalistinnan

Anonym

Jag är ledsen att ni har behövt uppleva allt detta. Har själv två barn som haft/har svåra sjukdomar och har märkt att jag själv behövt bearbeta vissa händelser och perioder mera för att inte lämna med trauman. Hoppas ni får det stöd ni behöver! Om det verkar svårt, ta hjälp av tex sjukhuspsykolog att hitta föräldrastödsgrupper. All kärlek! ❤️

Svar: Tack snälla för din kommentar ❤️👶💕 Jag går till terapeut redan för min PTSD & sociala fobi så har kunnat samtala där. Tack snälla för omtanken ❤ Önskar er allt ljus i livet 💕
Minimalistinnan

Anonym

Styrkekram❤️❤️

Anonym

Styrkekram❤️❤️

Anonym

Styrkekram❤️❤️

Anonym

Styrkekram❤️❤️

Svar: Tack snälla för din kommentar ❤️👶💕
Minimalistinnan

Ellen/Södersätra

Fy sjutton vilken upplevelse, kan inte ens föreställa mig skräcken och oron! Vilken tur han har som har sånna handlingskraftiga föräldrar som er. Håller med ovanstående ”talare”, skickar styrkekramar härifrån med!

Svar: Tack snälla för din kommentar ❤️👶💕
Minimalistinnan

Handelsevis

Lider så med er! Det är verkligen en otroligt tuff start för er!

Svar: Tack snälla för din kommentar ❤️👶💕
Minimalistinnan

Lovisa

Hu vad ni som föräldrar fått gå igenom, och vad den lille kämpen fått klara. All styrka och alla mina lycka till-tankar till er. Tack för att du delade med dig.

Svar: Tack snälla för din kommentar ❤️👶💕
Minimalistinnan

Hanna

Kan inte föreställa mig hur det kan ha kännts för er att leva i ovishet såpass länge. Jag sov ifrån min son redan andra natten när han flyttades till neo och jag å min sambo var kvar på bb. Vi hade honom ändå på avdelningen intill och jag kan verkligen inte föreställa mig dina kännslor över att ha honom på isolering och inte få vara med medans du va sjuk. Jag kommer tänka på er och skicka massor av styrka om det nu går.. jag hoppas givetvis att allt går vägen för er! ♡
Mitt tipps som fd sjukhus mamma. Skriv dagbok över vad som händer. Mina dagar började glida ihop då vi inte sov så mycket och tillslut kommer man inte ihåg vad som gjordes eller sas när. Vilket jag tyckte själv var väldigt jobbigt, tills jag började få ner allt på papper, dag för dag.
Styrka till er och er fina son!

Svar: Tack snälla för din kommentar & omtanke ❤ Förlåt för mitt sena svar, det har varit problem med appen - för jag kunde bara läsa halva din kommentar fram till nu... Så därav att jag inte svarat tidigare.
Tack så jättemycket för ditt tips! ❤ Jag ska verkligen göra det.

Önskar dig all lycka & allt gott i livet ❤
Minimalistinnan

Anonym


Svar: ❤️💕👶
Minimalistinnan

Anonym


Svar: 💕❤️👶
Minimalistinnan

Caroline

Fy vilken tuff start. Men vilken underbar liten kämpe ni har!

Svar: Tack snälla för din kommentar 💕❤️👶
Minimalistinnan

Anonym

Du är en otroligt stark kvinna, fantastisk maka men även en superhjälte mamma. Det ni har fått genomlida borde ingen behöva få genomlida. Jag önskar er all lycka och glädje här i livet. Att allt ska gå bra för lilla mr incredible <3 Ni är älskade och jag vet om att ni har stöd runt omkring er. Att det finns så många som läser det du hsr skrivit, som skänker er stöd, tankar, kärlek och styrka.
Ni är en fantastisk familj. Du är så mycket mer än en wonder women <3 Du är magisk. Kramar LunasAnna

Svar: Ursäkta för mitt sena svar, det har varit en bugg i blogg-appen så inte kunnat läsa hela kommentaren. Tack snälla för din fina kommentar ❤
Minimalistinnan

Ekot

Vilken styrka i er familj! hoppas dock att ni slipper använda den hela tiden...

Svar: Tack så mycket för din fina kommentar ❤
Minimalistinnan

Trolldisa

Mitt hjärta gråter för er alla och ännu en gång är jag så innerligt tacksam för att båda mina barn varit friska, däremot var det även först vid deras födelse som jag insåg vad som var viktigt i livet och hur otroligt fort tiden går, en tid som aldrig kommer tillbaka.
All styrka och kärlek till er lilla familj <3

Svar: Tack snälla för din fina kommentar ❤ Önskar er allt ljus & glädje i livet ❤
Minimalistinnan