Sista versen i sången världen

  (null)

Blicken i min mans ögon, när han håller i vår son på precis 9 månader, tittar upp mot himmeln & säger: "Om ett par hundra år är det över. Världen som vi känner den idag finns inte".
 
Han som alltid brukar tycka jag är aningen dramatisk & extrem, även om han tycker mina idéer är bra & hakar på. Men de orden trodde jag aldrig. Så jag blir förstås tvungen att fråga om han verkligen menar det, eller om det skulle vara en sorts skildring av vad jag brukar säga. Men nej, han tror verkligen det är så.
 
Att världen sjunger på sista versen. Klimatkrisen är högst verklig & förändring måste ske, men att vi inte kommer hinna. Han berättar för mig att på jobbet hade han hört någon som sagt att hen hade enorm klimatångest, men när samtalet senare gled in på hur semestern skulle avnjutas fanns det ett par utlandsflygningar bokade av hen. Min man sa att det kommer gå åt helvete just pga att vi människor inte kan säga stopp.
 
Vi blir så lätt distraherade. Även jag, & han. Alla drar i oss, vart vi än befinner oss. Är vi någonsin riktigt fria i dagens samhälle? Distraktionerna får oss att glömma, det drar in oss igen när vi precis klivit ett steg ut ur lådan & börjar få en glims av helheten.
 
Jag menar inte att göra ett längre inlägg. Ville bara dela med mig av detta då jag aldrig trodde att jag skulle få höra min man säga detta.

Varken jag eller han är perfekta. Vi har precis samma problem med många situationer i livet - att kunna säga stopp eller på annat sätt ställa om. Det är otroligt tuff kamp & utmaning.


minimalistinnan rädda jorden rädda planeten samhällskollaps
1 kommentar
Tess

Det här inlägget gick verkligen in i hjärtat på mig. Det är så otroligt viktigt, men ofta svårt, att avstå från allt som vi lär oss att ta för givet trots att vår planet inte orkar med.

Svar: Vad kul att du uppskattar inlägget ❤ Det är ju verkligen att börja om från början... Tänker citera Yoda "You must unlearn what you've already learned"... Reservation för grammatiska fel & något ord blev kanske fel... Men jag känner att min omställning började med att sluta ägna mig åt konsumtion... sedan har det varit ett steg i taget. Men samtidigt känner jag att takten går inte tillräckligt fort & när jag ser hur resten av världen är så känns det bara... nästan hopplöst. Men tänker inte ge upp min väg.
Minimalistinnan