Ensamheten

(null)

Nu har det varit tyst här ett tag. Sanningen är att jag har mått ganska dåligt senaste tiden.

Jag har känt mig nedstämd, ledsen & extra ensam. Instagram har fått mig att känna mig otroligt ensam. Så jag har inte varit där särskilt mycket. Ensamheten är inte främmande för mig. Men den har bara blivit påträngande på något märkligt sätt.

Jag är van vid att stå själv på en kant. Att varken synas eller höras. Att vara osynlig. Oftast är det okej, troligtvis eftersom det är en vana. Men ibland är det som att mönstret i min vana störs & att det blir uppenbart för mig hur udda denna ensamhet är. Jag börjar ifrågasätta mig själv. Många frågor innehållande ordet varför uppkommer.

Genom åren har jag blivit "inbillad" att den här ensamheten kanske äntligen ska få försvinna. Att jag ska få någon att våga kalla för vän & veta att personen känner likadant gentemot mig. Någon jag kan skriva till & prata med utan att väga orden på guldvåg eller få hjärtklappning av nervositet & känna panikångesten byggas upp i avsaknad av ämnen att prata om. 

För då & då har det dykt upp personer som sagt att de vill umgås & finner ett värde i mig. Än så länge har det alltid runnit ut i sanden. Det blir bara inte av, allt annat prioriteras, en mer intressant person dyker upp & jag är därmed inte aktuell längre. Vilket såklart är okej, för så fungerar ju livet  & samhället. Jag har bara så oerhört svårt att greppa det. För jag kan ha gått & peppat upp mig så inför det. Likt förbannat varje gång ställt in mig på att det kommer att bli av. Men jag är rädd att jag varit för lättillgänglig & därmed blivit klassificerad som tråkig. Att jag näst intill alltid har tid & möjlighet. 

Bilder från barndomen väcks till liv & sätts in i nutiden. Av hur jag alltid blir en betraktare. Att jag trott att jag också ingick, men sedan stannat & sett hur ingen vänder sig om, hur ingen märker att jag blir kvar. Att jag inte tillför något för de andra.

Jag har tidigare hållit mig från att skriva så mycket om mitt mående, min sociala fobi & rena händelser från mitt liv. Helt ärligt för att jag är rädd. Inte bara för vilka kommentarer jag skulle kunna få, för det går ju att stänga av. Men rädslan av att blotta mig själv, mina tankar & mina känslor. Känslan av att vara så otroligt sårbar skrämmer mig. För jag har blivit slagen så många gånger i de situationerna.

Men faktiskt tror jag det är dags att belysa ensamheten, sociala fobin, sociala ångesten & alla dessa för mig tunga svårigheter. Trots allt är detta ju min blogg & min lilla värld.

Tack för att du läst ❤


deprimerad ensam ensamhet inga vänner ledsen social fobi social ångest
13 kommentarer
Lovisa

Det var väldigt ärligt och öppet skrivit. Du skriver på ett väldigt fint sätt trots att ämnet är svårt. Jag berörs och hoppas att du kan finna lite glädje i att vi nog är många som är dina vänner fast bakom skärmen ❤️ Kram från mig (hittade dig på instagram för några månader sedan och har sedan dess följt).

Svar: Oh, men tack så jättemycket ❤ Det värmer att få läsa ❤ Kram!
Minimalistinnan

Lina

Först och främst skickar jag en stor varm kram med kärlek! Sen vill jag tacka dig för att du tar upp detta ämnet, det är inget man går och pratar om öppet vilket man egentligen borde. Upp på bordet bara, fram i ljuset så en ser vad som gömmer sig i mörkret. Så en kan förstå, hjälpa, prata, vrida och vända.
Du är fantastisk och även om det känns så, så är du inte ensam!

Svar: Tack så jättemycket för din fina kommentar ❤ Precis som med psykisk ohälsa är ju ensamhet något som förknippas med skam i samhället. Det är väldigt tråkigt, så hoppas verkligen det kan vändas.
Minimalistinnan

Annika Andebark

Stor kram till dig! Du är inte ensam om att känna dig ensam och rädd. Vet att det hjälper föga att säga... Kan bara ge dig en stor varm kram så här på distans och hoppas att du tror på mig!

Känner mig så lycklig efter att ha hittat gruppen Sustainable influencers på FB och där hade de länkat till ditt inlägg.

Det du gör är så viktigt. Ibland känner man sig lite knäpp när man tittar på "det gamla" livet - med allt det materiella. Jag håller på med samma downshifting som dig - fast för min del gick det lite mer drastiskt. Tio dagar på låst avdelning på psykiatriska kliniken i Malmö, konkursansökan för företaget, försäljning av bostadsrätt - där jag bara tog med mig det absolut nödvändigaste. Ingen bil, minimalt med kläder etc sedan 2014 för att kunna betala av mina borgensåtaganden för företaget. Nu fortsätter jag att leva så. Årets projekt är att lära mig äta vilda växter som svinmålla och kirskål.

Du är modig som skriver om psykisk ohälsa. Jag började på det men insåg att jag inte orkade, det höll mig kvar i depressionen. Så istället bestämde jag mig för att lägga fullt fokus på det positiva som finns i mitt liv. Som cyklingen.

Men det behövs verkligen fler som belyser psykisk ohälsa - som hjälper oss att inte känna oss så himla utanför i de glättiga fasaderna på sociala media.

Än en gång - stor varm kram och tack för ditt MOD!

Svar: Tack snälla för din kommentar ❤
Oj, jag visste inte det. Jag har inte själv Facebook längre, så kan inte vara med i den gruppen, men har sett deras konto på Instagram.

Men oj vilken resa! Det måste verkligen varit tufft, men vilka starka beslut! ❤

Jag brukar inte skriva om det så ofta här, just för att precis som du skriver det håller en liksom kvar i det. Men jag har mina perioder & kommer nog alltid ha när jag mår riktigt dåligt & då är det skönt att bara få det ur sig, så då brukar jag sitta & skriva av mig. Har en del jag tänkte jag skulle publicera senare.

Men det är så viktigt att hitta ljuspunkter i livet & hålla vid dem! ❤

Jag tror många kan, om de bara tittar in snabbt på min blogg eller Instagram, tycka att jag lever lite i en glittrande värld. Men det ligger så mycket arbete bakom, så många fruktansvärda uppförsbackar... jag försöker att belysa det emellanåt & hoppas verkligen jag lyckas. Är ju en balans också att försöka ha både positiva & lite mer dämpade inlägg.

Tack snälla för din kommentar! ❤ Kram till dig också!
Minimalistinnan

Fru Spara

Så stark du är som vågar skriva om detta! I min mening är familjen (och du verkar ha en väldigt fin en) dom enda vännerna man verkligen behöver!

Jag har en vän som är ganska ensam och ofta klagar över det, hon gnäller över att ingen vill ses och när hon gör det så känner jag mig ofta kvävd och stressad och väljer att inte ses - trots att jag tycker väldigt mycket om henne och har trevligt ihop med henne. Ibland känns det som att man spelar "spelet" i alla typer av relationer, vare sig man vill eller inte.. Det ligger nog något i det där med att inte vara för tillgänglig för folk vill ofta umgås med mig och jag är jämt stressad och har aldrig tid. Och jag går alltid runt och tänker att ingen tycker om mig egentligen utan alla vill bara åt mina kontakter.

Svar: Jag älskar verkligen min familj & är så innerligt tacksam att de finns ❤
Det är verkligen svårt det där med relationer... tror vi alla lätt förklär oss i roller & masker, själv har jag valt att försöka skala av alla mina. Men om det är en mask som är kvar, om jag ens kan kalla den för mask... men så är det ju min sociala fobi & ångest. Den är ett hinder ibland. Men har märkt att många ofta gillar att spela lite i sociala situationer. Det ska gärna vara drama & märkligt. Kanske det som gör att ensamheten träder fram när vissa inte vill ha det så.
Minimalistinnan

Anonym

Så tøft av deg å skrive dette innlegget! Så viktig budskap og jeg er sikker på at mange kjenner det samme. Ønsker deg alt godt. Hilsen fra Marit (minimi_inspo på Instagram 😉)

Svar: Tack så mycket för din fina & stärkande kommentar ❤
Minimalistinnan

Anonym

Social fobi och social ångest är fruktansvärt isolerande. Bara för att man lider av dessa sjukdomar innebär inte att man inte har ett socialt behov,men det blir så mycket svårare att skapa relationer. ❤

Svar: Tack för en väldigt förstående & konkret kommentar, jag önskar att alla kunde förstå detta... ❤ Det är fruktansvärt att slitas mellan att på ett sätt trivas som ensamvarg för att i nästa sekund längta så efter gemenskap...
Minimalistinnan

Johanna

Blev så berörd av ditt inlägg.
Jag har också i perioder känt mig väldigt ensam och har haft så svårt att ta kontakt med folk. Speciellt dom perioder jag lidit av social ångest och depression.
Som tur är har det blivit mycket bättre och det kanske jag kan ge som råd om du vill ha något. Sluta aldrig försöka! Till slut hittar man människor man passar perfekt med. Försök om du kan att gå med i grupper eller organisationer där man samlas kring ett gemensamt intresse. Det kan kännas lättare än att vara i situationer där man bara ska "umgås" vilket kan ge så mycket prestationsångest. Grupper med människor som också lider av olika former av psykisk ohälsa kan också kännas lättare. Och även grupper med fler utlänningar! Svenskar är ett osocialt folk som i regel inte har så många vänner. Kan vara lätt att glömma ibland när man känner sig som den enda enstöringen, det är du definitivt inte☺️
Starkt av dig att skriva detta och fortsätt försöka!💕

Svar: Vad skönt att höra att det blivit bättre för dig ❤ Jag har märkt på mig att jag är en sådan som inte slutar försöka... även om jag gång på gång kan anklaga mig själv för att vara en "idiot" som inte ger upp när resultatet blir samma i slutändan. Men vet att jag kommer försöka igen.
För mig fungerar inte grupper tyvärr... Även om det är grupper med liknande intresse. Det kan vara mindre panikartat för min del, men jag glider alltid längre & längre ut "på kanten".

Tack så mycket för din fina & stärkande kommentar ❤
Minimalistinnan

Anonym

Test...

Anonym

Jag känner igen mig så mkt i det du skriver. Nu när mitt förhållande tagit slut blir det ännu tydligare hur ensam jag är.

Svar: Väldigt ledsen att höra :'( Jag önskar dig verkligen allt det bästa i livet ❤ Ensamheten är tuff... men ibland brukar den ge mig nya värdefullt insikter, även om det absolut inte gör det lättare på något vis, men den för ändå på något sätt med sig något som är "nyttigt" för mig..
Minimalistinnan

ziskan.blogg.se


Svar:
Minimalistinnan

Annika Andebark

Håller helt med dig om att skrivande hjälper! Det var min väg upp ur gropen - så nu har jag en hel roman som jag hoppas någon sak ge ut någon gång. Dock inte om psykisk ohälsa.

Fortsätt skriva och fortsätt dela med dig - du behövs!

Stor kram

Svar: Ursäkta mitt mycket sena svar, har inte kunnat svara via appen, så behövde använda datorn.
Skrivande är verkligen en fantastisk terapi ❤

Tack så mycket ❤ Kram
Minimalistinnan

Hanna

Jag har följt dig på insta ganska länge och våra pojkar har samma ovanliga diagnos(vilket har fått mig att känna mig mindre ensam i den situationen). Du är en fantastisk, ärlig och fin människa och du ska vara precis så som du är. Ändra dig inte för att passa någon slags norm.Jag har sagt det förut och säger det igen, din son har verkligen valt rätt mamma ❤ kramar!

Svar: Oh ❤ Men tack så jättemycket för din fina kommentar ❤ Kommer skriva mer om hans diagnos också, men varit så svårt att få ner orden.
Kram
Minimalistinnan

lmmkbilder.blogg.se

Finns här om du behöver prata eller skriva av dig,vad är ditt instanam konto?

Svar: Tack vad snällt ❤ Jag heter Minimalistinnan på Instagram också. http://www.instagram.com/minimalistinnan
Minimalistinnan