Ensamheten & att vara osynlig

(null)

Jag är en ganska ensam person, eller många skulle nog säga en väldigt, kanske till & med extremt ensam person. I det här inlägget tänkte jag berätta om några händelser från mitt liv som jag tror banat väg för att göra mig till den jag blivit. Kanske kan det sätta perspektiv eller skapa mer förståelse när ni läser andra inlägg.
 
Under hela skolgången finns det endast en gång jag vågade räcka upp handen. Jag minns att vi skulle komma med förslag angående någonting, exakt vad kan jag inte minnas. Längst bak i klassrummet hade min hand letat sig upp i luften. När fröken pekade mot mig & sa mitt namn vände sig hela klassen om & det var som om deras ögon stirrade tills min själ smulades sönder. Men jag lyckades samla mig till ett djupt andetag & fuktade läpparna, gjorde mig redo att tala tillräckligt högt så att alla skulle höra. Jag minns att jag sa mitt förslag (vad det nu var?). Allt utspelade sig under några få sekunder, men fortfarande när jag tänker på det känner jag hur det verkade vara en evighet. För jag hinner känna hur lyckan sköljer över mig, så pass att jag nästan vill explodera av stolthet precis när jag lyckats. Jag gjorde det. Jag vågade räcka upp handen! Jag vågade säga mitt förslag! Lilla annars osynliga jag vågade yttra mig. Men den glädjen byttes snabbt mot ett kaos på insidan likt ett plötsligt åskoväder en solig sommardag. Allting bara rasar samman inom mig samma sekund min mening satt punkt. Hela klassen, i kör, utbrister ett högt "NEEEJ!". Något liknande hände inte ens i närheten när de andra förslagen presenterades. För mig var detta som att krascha rakt in i en bergväg 200 km/H. Allt tog bara stopp. Tvärstopp. Jag brast & sprack som en spegel. Sen den dagen vågade jag aldrig räcka upp handen igen eller säga att jag hade en idé eller ett förslag. "Men ta dig samman, det är bara att försöka igen", kanske någon tänker, Det kan väl kanske tyckas rimligt enligt många, men när en i flera år samlat mod för att våga göra detta en gång & när en blivit knäckt i så många andra sociala sammanhang & kanske i grunden är en skör person... Då fungerar det bara inte. 
 
Jag hade ingen bästis eller bästa vän i skolan. På rasterna i låg- & mellanstadiet kunde det vara lite jobbigt ibland. Jag gick alltid ensam. Brukade titta på avstånd hur de andra lekte. På tid utvecklade jag ett dagdrömmande. Det blev att jag intalade mig att jag såg på en film på tv. Jag försökte förutse & gissa vad som skulle hända härnäst när de lekte. Men en gång bestämde jag mig för att jag skulle våga lite mer. Första rasten gick jag på avstånd & spanade länge vid gungorna. Målet i mina tankar var att jag skulle våga sätta mig på en.  Gungorna förblev orörda i princip hela rasten & de var dessutom vid bortre kanten av skolgården. Där var nästan ingen. På andra rasten gick jag återigen dit & kollade. Jag ville sätta mig, det spratt lite i kroppen. Adrenalinet kom. Jag behövde andas genom munnen. Nervositeten kom & jag skakade lite i benen när jag gick mot gungorna. Men så gick jag bara förbi... blev arg på mig själv men bestämde för att prova igen. En gång till gick jag. Den här gången går jag fram till gungan närmast hörnan. Jag tar tag i kedjorna och sätter mig. Hela kroppen skakar lite svagt, men jag kan knappt hålla borta leendet över att jag vågade. Jag känner det som om jag bestigit Mount Everest. Men ingen ser. Allting bara pågår som vanligt på skolgården. Jag börjar lite smått ta fart. Försiktigt. Men plötsligt kommer det fyra tjejer från en klass över. De springer fram & skyndar att sätta sig på gungorna. En tjej blir utan & försöker knuffa av en annan. Men så utbrister tjejen som höll på att bli avknuffad: "Kan inte vi få den gungan, vi är fyra. Så har alla en". Samtliga tittar på mig. "Ja, visst" säger jag bara, likt en robot. Med sådan röst & automatik att jag knappt vet om det är jag eller om min kropp går på någon autopilot. Jag reser mig genast upp från gungan och går undan. Den fjärde tjejen sätter sig & så tar de fart. Gungar högt. Och jag får en konstig känsla i magen. Tittar mig runt på skolgården igen. Känslan av att vara osynlig infinner sig. Jag finns inte, mer än små korta stunder när jag råkar vara ivägen. Ungefär som ett spöke som inte märks förrän någon sätter sig på hen. 
 
Fler exempel är när vi i skolan skulle delas in i grupper. Jag minns en gång när läraren frågade om alla hade en partner & klassen svarar "Ja!" högt. Så ser läraren att tre tjejer har satt sig ihop när vi endast skulle vara två & två. Jag som sitter ensam längst bak i klassrummet på min vanliga plats får upp hoppet, men läraren utbrister istället "Ja, så får ni vara tre. Då har alla nu". Mitt lilla ynkliga "Nej" hörs inte. Jag får enorm panik. Jag syns inte, jag märks inte. Men nu eskalerar rädslan inför att jag kanske plötsligt ska synas. Då kommer jag att inte bara få allas ögon riktade mot mig, jag kommer även att splittra tjejgruppen. Hela den lektionen gick åt att försöka kontrollera min andning & att undvika att bli upptäckt.
 
På mellanstadiet hade klassföreståndaren med sig en chokladask en gång. Hon sa varsågod & alla rusade upp mot den. Jag reste mig sakta & ställde mig bakom alla, väntade på att de skulle skingra sig. En efter en gick de högljutt tillbaka till sin plats. När jag kom fram var asken tom. Lite snabbt räknade jag hålen i kartongen. Det skrämde mig aningen när jag förstod att det var precis en för lite. Återigen blev jag övertygad & påmind om att jag egentligen inte borde finnas, som en extra pusselbit som inte passar.
 
På gymnastiken blev jag vald sist, men det gjorde att "mitt lag" blev en för mycket. Då skulle laget ha en avbytare. Ingen annan ville börja, så jag erbjöd mig. De andra glömde bort mig, även läraren glömde bort mig. Hela lektionen satt jag på bänken & tittade på. Under tiden funderade jag mycket. Meningar som "en för mycket" & att det inte blev jämnt förrän en var ute. Det där i "Fem myror är fler än fyra elefanter" kom upp, när en ska bort. Svaret blev så självklart & kom till mig på ett märkligt lugnt sätt. Jag skulle bort. Jag var felet. Såklart var det så. Det blev som en uppenbarelse för mig. Och jag begrundade detta länge & väl. Ingen saknade mig, ingen ville välja mig, det gjorde ingenting om jag uteblev, ingenting blev annorlunda för att jag inte var där, garanterat hade det inte blivit mer än sämre om jag varit med. Återigen kände jag mig osynlig. Jag kände också som om universum & den tomma rymden talade lite till mig. Att jag skulle egentligen inte vara här. Kanske fanns det en annan plats för mig. Någonstans. Någon gång. Möjligen någon helt annanstans.
 
Det här var ett lite annorlunda inlägg som blev väldigt påfrestande emotionellt att skriva.

Tack för att du läste ❤️
16 kommentarer
Lina

Skickar en stor kram ❤️

Svar: Tack snälla ❤ Kram
Minimalistinnan

Lovisa

När jag läser ditt inlägg rinner det tysta tårar nedför mina kinder. Min dotter är i skolåldern och det blev så lätt att relatera till hur jag skulle känna om det var hon som råkade ut för samma sak. Jag kan inte hjälpa att undra vad alla vuxna i din skolvärld höll på med. Hur kunde de inte se och förändra? Det du skriver borde ingen någonsin få uppleva. ❤️

Svar: "Det var en annan tid då" skulle jag vilja svara... mobbing & utanförskap var inte något som det pratades om som idag. I alla fall inte där jag växte upp. På mellanstadiet hade jag en nyexaminerad lärarinna som bara tyckte jag var pest eftersom jag var "den udda", för henne blev jag ett obekvämt problem. Vuxna i min omgivning under uppväxten har aldrig haft förståelse. Tack för din kommentar ❤
Minimalistinnan

Hanna

Starkt att orka skriva om så jobbiga saker! Styrkekram till dig💪❤️

Svar: Jag har märkt att det blir som en sorts terapi under stunder jag mår dåligt, även om det förstås är otroligt jobbigt att skriva så lättar det lite en stund efter. Kram ❤
Minimalistinnan

Erika

♡ starkt av dig att skriva detta inlägg. jag blir så ledsen och kan inte förstå vad dom vuxna sysslade med, hur kunde detta få hända? Inte okej att någon någonsin ska få känna såhär

Erika

♡ starkt av dig att skriva detta inlägg. jag blir så ledsen och kan inte förstå vad dom vuxna sysslade med, hur kunde detta få hända? Inte okej att någon någonsin ska få känna såhär

Svar: Tack så mycket för din kommentar ❤ Jag tar med mig mina erfarenheter in i mammarollen & hoppas att det kan hjälpa min son att slippa vara med om liknande.
Minimalistinnan

Maria

Åh jag känner igen mig så väl i det du skriver. Jag blev också utfryst under grundskolan, jag kunde sitta i korridoren och gråta och lärarna gick bara förbi, inte ens dom såg. De vuxna inom skolan borde verkligen ta mer ansvar över att sånt här inte ska ske.
Styrke kram till dig, du är inte ensam.

Svar: Usch så hemskt ❤ Det du skriver om att sitta i korridoren & gråta... det gjorde jag på studenten. Ingen där heller som såg, eller möjligen att de "bara" inte orkade bry sig. Jag undrar om det överhuvudtaget i lärarutbildning ingår någon kunskap om hur utanförskap ska hanteras... Kram ❤
Minimalistinnan

lmmkbilder.blogg.se

Det finns inga ord i världen hur ledsen jag blir att du blivit utsatt för det.
Det är en historia som liknar den, men du vet lika mycket som jag hur värdefulla och starka vi är. Speciellt du!
Kom ihåg att du är en vinnare, dina klasskamrater och framför allt dina lärare är och kommer alltid vara förlorare.
Styrke kramar

Svar: Tack så mycket för din stärkande kommentar ❤ Kram
Minimalistinnan

Anonym

Så otroligt modigt att våga berätta så detaljerat.
Jag önskar att jag varit där, sett, försökt påverka.
Som barn förstår man inte bättre och är så rädd för att själv bli utfryst. Idag som vuxen är detta en av de sakerna jag alltid försöker ha med mig, att bjuda in nyanställda, att fråga hur dagen varit osv. Tror dock att många, inte utan elakhet, utan av självupptagenhet eller annat aldrig ser till andra..

Anonym

Så otroligt modigt att våga berätta så detaljerat.
Jag önskar att jag varit där, sett, försökt påverka.
Som barn förstår man inte bättre och är så rädd för att själv bli utfryst. Idag som vuxen är detta en av de sakerna jag alltid försöker ha med mig, att bjuda in nyanställda, att fråga hur dagen varit osv. Tror dock att många, inte utan elakhet, utan av självupptagenhet eller annat aldrig ser till andra..

Svar: Den här bloggen är mitt lilla fönster till världen eller hur jag ska uttrycka det. Här vill jag våga vara 100% öppen & transparent, för mig känns det så viktigt. Även om det såklart ibland är svårt.
Det är så mycket vi inte förstår som barn... & såklart nu när jag blivit vuxen & kan se tillbaka på allt & få en annan helhet i det är jag skrämd över hur verkligen sårbara & utsatta barn är - bara genom att vara barn. När livserfarenhet saknas & vi inte ens vet att vi kan, bör & får fråga vuxna om något eller be om deras hjälp utan att känna oss konstiga.

Tror du har helt rätt i att många är så koncentrerade på sitt att andra försvinner. Verkligen fint av dig att vilja se de andra ❤ Det betyder så otroligt mycket.

Tack för din kommentar ❤
Minimalistinnan

Anonym

Fruktansvärt att som barn uppleva sådant. Starkt av dig att sätta ord på det. Hoppas att du idag inte känner dig lika onsynlig.
Tyvärr har jag liknande erfarenheter, lite själv men framför allt mina barn. Alla mina 4 barn har blivit utsatta, mina yngsta som nu snart blir 18 värst. Min flicka blev helt osynlig -psykisk mobbing -för sina kamrater, min pojke fick utstå allt från fysisk till psykisk mobbning. Skötsamma, lugna, lite tystlåtna allihopa. Det ska man inte vara i dagens skola. Högstadiet var hemskt, att dom tog sig igenom de åren förstår jag knappt. Ingen hjälp av rektor eller annan personal heller.
Nu går de sen 2 år på gymnasiet och trivs väldigt bra. Inget stort umgänge men de är omtyckta och synliga.
Ingen ska behöva gå igenom detta varken barn eller vuxen.
Tack för att du delar med dig. Stor kram o lycka till i framtiden❤️🌸

Svar: Tack för din kommentar ❤ Jag har ändrat mitt liv väldigt mycket, men... vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, men anpassat mig lite efter både ensamheten, min personlighet & sociala fobi, så hamnar otroligt sällan i situationer där jag verkar osynlig på det sätt som jag upplevde förr.

Det är så fruktansvärt obehagligt hur personer som är lite lugnare & tystlåtna alltid ska behöva ta emot slag, fysiska som psykiska. Jag förstår det inte. Vansinnigt. Men skönt att dina barn nu hittat en bra skola ❤

Kram ❤ tack så jättemycket!
Minimalistinnan

Händelsevis

Jag fasar själv för hur det ska bli för mina barn när de börjar skolan så småningom. Jag vet ju hur illa det kunde vara ibland. Och det var så svårt att förutse, var det fel byxor eller var det bara för att man var udda? Ibland känns det som att man som barn kan göra allt rätt och ändå vara fel.
Helt otroligt hemskt att alla vuxna var så blinda och döva för ditt utanförskap! Visste dina föräldrar?
Min plan är ju hela tiden att vara en tillräckligt vettig vuxen för mina barn, men när de kommer till skolan så räcker ju inte det. Även de som hade helt ok föräldrar blev ju både mobbare och mobbade...

Känner med dig och hoppas att livet blev bättre när skolan var över!

Svar: Du anar inte så mycket den tanken gått runt i mitt huvud... "Vad var det som gjorde att det blev såhär?". Jag tror mycket bara är en sorts slump, jag har t.om. vid ett par tillfällen fått möjligheten att fråga de som mobbade mig rakt ut "Varför tycker ni illa om mig? Vad är det jag har gjort?". Aldrig har de kunnat svara på den frågan.
Mina föräldrar visste att jag var väldigt ensam, även att jag var mobbad visste dem. Och jag tycker att de fanns där alltid för mig ändå efter att de förstod vad som hände. Det är ju omöjligt för dem att göra något innan de vet. I mellanstadiet blev min pappa riktigt trött på att jag inte fick vara ifred så han följde med till skolan & satt i bakgrunden, han sa inte ett ljud, gjorde ingenting. Men det skrämde de andra eleverna så mycket att rektorn förbjöd honom att sätta sin fot på skolans område... & jo, rektorn & alla lärare visste vad de barnen gjorde mot mig - men det var JAG som var problemet - för enligt dem var ju allt tipptopp om jag bara höll käft & lät mig hunsas med. Tror dock inte jag skrivit så mycket om mobbingen här på bloggen... än. Det är kanske nästa ämne att belysa.

Livet började när skolan tog slut, eller ja, det var en början i alla fall :-)
Minimalistinnan

Anonym

Hej!
Jag tycker att din situation i skolan har varit hemsk men jättebra att du skriver av dig och berättar så kan det påverka andra föräldrar så att de i sin tur kan påverka sina barn. Det är jättesvårt när man är liten och blyg. Och självklart har man all rätt till att få vara precis den man är -utan att bli utfryst eller mobbad. Sedan så är det ju så att man ofta som barn/ung tänker att det är en själv som det är fel på eller att man är medelpunkten i universum som alla har någob åsikt om. Så är det ju inte. Varken när man är barn eller vuxen. Alla människor har sitt eget liv där ens främsta fokus är en själv. Ingen av oss är så speciell att folk runtomkring orkar ödsla sin tid med att tänka på en så mycket. Det kommer säkert när man mognar att man tar saker och ting mer med en klackspark. När du var liten och räckte upp handen och fick nej från alla. Där borde ju läraren direkt ha rättat till och tagit kommando över situationen och sagt att alla har rätt att säga sin åsikt. Likaväl tror jag att om du hade sagt ett förslag idag i något annat sammanhang, hade du nog inte tagit det lika personligt. Personen/personerna känner ju inte alltid dig personligen och även om man inte alltid håller med om vad alla säger så är det ingen som går och grunnar på det i flera dagar. Det glöms bort, ingen bryr sig. Försök att våga ta mer plats.. det kanske du redan gör idag. Börja med små steg, små förändringar... rätt som det är så vågar man sedan mer och mer. Till sist vill jag avsluta och säga att du har lyckats hitta en partner och skaffa familj. Det är det inte alla människor som gör. Således är du absolut inte socialt inkompetent. Det är okej att stå lite i bakgrunden och inte i steålkastarljuset. Lycka till med allt och tack för att du delade dina innersta tankar!

Svar: Tack så mycket för din kommentar ❤ Jag vet inte riktigt hur jag kortfattat ska kunna uttrycka mig, men jag undviker fortfarande att ta plats, det är verkligen inte "jag". Och jag är fullt medveten om att det "straffar" sig, men än är jag inte så att jag orkar eller vill. Jag är delvis anonym här för att jag tror inte jag skulle orka med att synas. Många funderingar som fortfarande sitter kvar inom mig.
Angående min partner & familj så är han den mest extremt accepterande & förstående människa jag någonsin stött på. Så där ligger förtjänsten mer hos honom. Att bara våga ta det lilla steg jag gjorde var en sån kraftansträngning att jag fick självmordstankar så hög panikångesten blev. Men jag är otroligt tacksam & kan inte förstå hur jag kan ha haft sån tur som fått träffa någon som tycker om mig precis så som jag är.
Minimalistinnan

Kajsa Lindström

Vilka otroligt ledsamma minnen, och starkt av dig att skriva detta. Jag är själv en väldigt utåtriktad person som alltid haft lätt för att ta för mig och har aldrig kunnat föreställa mig ensamheten du beskriver. Din text berör verkligen och jag får en helt annan förståelse för ensamhet. Tack för att du ger perspektiv och återigen - så modigt av dig att dela med dig av detta! Kram.

Svar: Tack så mycket för din fina kommentar ❤ Det känns väldigt viktigt på något sätt att få ner orden & posta i ett inlägg.
Minimalistinnan

matildabergstedt.blogg.se

Så otroligt viktigt inlägg!

Svar: Tack så mycket ❤
Minimalistinnan

Helena

Sorglig berättelse. Starkt av dig att berätta och väldigt viktigt för andra att läsa.
Tack för att jag hittade din sida om att rensa prylar och kläder.
Just vad jag behövde komma igång med idag :)

Svar: Tack så mycket för din kommentar ❤ Vad kul att mina inlägg ger inspiration! :-D Lycka till med rensningen!
Minimalistinnan

Lisa

Så starkt inlägg, hittade din blogg tidigare idag när jag låg utslagen i soffan utav värmen.

Blir så otroligt sorgsen, och önskar man kunde göra något. Känner också igen mig, kanske på andra sätt men ändå så lika. Någonstans känslan av att inte passa in, och när man väl tar steget så blir det fel. Minns en del småsaker från grundskolan. Men ändå det som grämer mig mest, är att under gymnasietiden hade vi en person som var utsatt ( utav vad jag och en vän tyckte ) trakasserier, mobbing, hån och utanförskap. hen gjorde allt för att få vara med, sa att det var kul, trots att vi såg hur ont det gjorde i själen genom ögonen. Trots att vi bad om hjälp, och bad lärarna om hjälp, och rektorn, som faktiskt tog tag i detta, men då valde denna personen att inte ta hjälpen, stödet och sa att allt var bra när det inte var det.

Samtidigt vet jag att det är svårt att ta emot hjälp men vi gjorde verkligen allt för att försöka stötta hen och finns där.

Oavsett - tack för att du delade med dig, det är starkt och så viktigt att belysa.

<3

Svar: Oh vad kul att du hittade hit ❤
Det var väldigt fint av er att vilja hjälpa till ❤ Jag kan dock förstå lite, för i alla fall i den åldern kunde jag tycka det var väldigt besvärande om min utanförskap blev sedd. Kanske hon helst bara ville försöka låtsas för det blev för jobbigt att ta tag i det. Det är så himla svårt sånt här.
Minimalistinnan