När ensamheten blev min igen

  (null)

I det här inlägget ska jag berätta om när jag började på gymnasiet & hur ensamheten lyckades hitta mig igen, eller var det kanske jag som fann den?
 
Andra dagen på gymnasiet var jag riktigt nervös. Alla ettorna skulle åka iväg med buss på en utflykt. Jag åkte som vanligt en väldigt tidig buss till skolan som gjorde att jag var framme 1,5 timmar innan det var uppsamling. Men när jag hoppat av bussen & med motvilliga steg går mot skolan tar rädslan över, & precis vid hörnan av huset innan skolan uppenbarar sig sätter jag mig ner på en bänk. Där sitter jag & ritar i mitt block jag har med mig. Tills det bara är knappt 10-15 minuter kvar till samling. Då tar jag mod till mig & efter några försök till lugnande andetag går jag runt hörnan.
 
Ett hav av människor uppenbarar sig, men jag förblir osynlig. Så jag vågar gå sakta mot folkhavet medan jag ivrigt spanar efter ett ansikte att känna igen från gårdagen då vi för första gången fick se vilka vi ska spendera tre år tillsammans med. Hjärtat börjar slå allt fortare & hårdare, men så där… Precis i utkanten av folkmängden ser jag först en, sedan… alla tjejerna från igår stå tillsammans i en klunga. Jag närmar mig sakta, tänker att jag kanske ska säga hej om det är läge. Jag borde säga hej. Eller egentligen kanske jag måste. Men bara jag kan stå där blir det nog bra. Det är som om mina tankar plötsligt får gruppen att vakna till & de tittar upp på mig när jag bara är någon meter ifrån. De säger ingenting, de ler inte, de bara stirrar & det känns som om tiden stannat. Och då ser jag henne stå där bland dem. Jag visste redan sedan igår att jag skulle få ha hennes närvaro i skolan igen under tre år. Min nummer ett-mobbare under låg- och mellanstadiet. Ouch. (Hennes upptåg under låg- & mellanstadiet kommer ni säkerligen få läsa mer om i andra inlägg). På något sätt fast att ingenting sägs förstår jag. Medan jag satt på bänken & ritade har ju hon hunnit snacka ihop sig med de andra tjejerna, som sedan tidigare känner varandra, om att mig ska de inte tycka om. Jag ska inte få vara med.
 
Jag går aldrig hela vägen fram till dem, utan sneddar av och ställer mig ett par meter bakom klungan. De återgår till att prata med varandra. Jag finns inte. Min blick fäster sig på marken & emellanåt sneglar jag lite nervöst uppåt. Tankarna rusar genom huvudet, men ändå på något sätt känner jag mig helt lugn. Det här var väl ändå inte helt oväntat. Men paniken börjar växa med det faktum att jag nu är helt ensam. Det kommer inte finnas någon alls att luta sig mot, ingen grupp jag bara kan smyga runt med & vara kanten av. Lärarna kommer till sist & jag står kvar tillsammans med de andra. Helt tyst. De andra pratar friskt med lärarna.
 
På ett foto från den här dagen (som togs helt utan att jag ens märkt det), just den här stunden faktiskt, som jag fått se i efterhand, den dagen vi tog studenten. Ett svart-vitt foto som de skrivit ut & hängt upp på ett av de stora papperna fulla med foto från våra tre år. Det enda foto jag var med på. Där står jag med huvudet lätt sänkt, hakan innanför kragen på jackan, & tittar ledsamt ner i marken. Ena läraren som tittar på mig, där jag tycker mig se en oro & undran i blicken. Medan de andra runt om ler & skrattar. Den bilden har etsat sig fast på min näthinna. Men låt oss gå tillbaka till vad som hände sedan.
 
Vi ska gå mot bussarna. Adrenalinet börjar kicka in. Jag hänger bara på de andra. Men när jag ser att det bara väller in folk i bussarna blir jag livrädd. Tankarna börjar snurra i huvudet. Tänk om det redan är fullt i bussen när jag kommer på… Vad ska jag göra då? Tänk om jag går av & ska gå på en annan, men alla bussarna kör. Utan att de märker att jag står kvar. Eller tänk om de kör, men någon märker att jag står kvar, så att jag får gå på när alla andra redan sitter ner.
 
Mitt i kaoset av elever som trängs & mina panikslagna tankar lyckas jag komma ombord & slänga mig in i först bästa lediga säte. Jag trycker mig längst in mot fönstret & tar in känslan av att jag sitter på bussen, jag fick en plats, jag klarade det. Lite börjar kroppen slappna av, men med det kommer också paniken & känslorna från allt som redan hunnit hända. Tårarna bränner i ögonen & jag tittar ut, försöker blockera. Mina tankar avbryts av att någon slänger ner en flätad överfylld korg på sätet bredvid, & jag tittar upp. En lärare från en annan klass. Hon tittar sig runt om i bussen lite & sen på mig. "Jag sätter mig här hos dig", säger hon jätteglatt. Jag känner mig chockad, hon ser mig. Jag är inte osynlig trots allt. Men mitt tal är helt efter & jag bara nickar lite samtidigt som ett lätt leende sprider sig på mina läppar. Kanske jag kan prata lite med den här läraren nu? Kanske hon kan lära känna mig lite? Vi ska ändå åka buss en stund. Förhoppningarna om att jag kanske kan prata med henne & faktiskt få kontakt med någon, speciellt en vuxen gör att jag känner hoppet inför att överleva dagen växer.
 
Men när hon väl efter att noga ha räknat & övervägt med andra lärare sätter sig ner, gör hon det med ryggen emot mig. Hon börjar prata med ett par andra elever som sitter några säten snett framför. Mina förhoppningar grusas. Jag säger åt mig själv att jag inte ska ta det så hårt, det fanns ju ingenting som sa att hon skulle prata med mig bara för att hon satt sig bredvid mig. Men förhoppningen var väl så pass hög och längtande att det tog sig en törn i mig.
 
Hela bussresan satt jag & tittade ut. Inom mig ville jag bara ta beslutet att strunta i allt. Bara gå. Bara gå min egen väg. Vara fri. Men såklart kommer det inte ske, men tanken var i alla fall tröstande. Så plötsligt var vi framme och alla började gå av bussen, jag hade tur som satt med läraren. Hon väntade till en av de sista. När jag kom av bussen möttes jag av ett folkhav. Killarna sprang runt & slog till varandra. Tjejerna stod i olika klungor. Vi var ju inte jättemånga ändå för att vara en hel årskull på gymnasiet, men tillräckligt många. Jag tar sikte mot lärarna, & precis när jag gör det börjar de kalla in oss. Hos dem får vi vars en lapp med dagens första aktivitet. Det sägs inte mer än att den delas ut. Genast börjar alla ställa sig i samma grupper igen & läsa lappen samtidigt som de pratar med varandra. Jag ställer mig lite avsides så jag har ryggen mot ett av husen. När jag börjar läsa får jag panik. Pulsen ökar, hjärtat slår så hårt. Jag skriker inombords att det här måste ju vara fel. Jag måste ha läst fel, jag måste ha uppfattat fel. Stressen över att jag måste hinna läsa klart allt, gärna innan alla andra, gör att jag knappt kan tänka klart. Men jag försöker lugna mig & läser ett ord i taget. Jag hade inte uppfattat det fel, men läser lappen om & om igen. Mina ben har slagit rot i marken, jag kan inte röra mig. Paniken över vetskapen om vad som står på lappen, gör att mina tankar febrilt börjar leta efter en lösning - eller rättare sagt - en flyktväg. Jag tittar plötsligt upp och ser att alla andra har redan börjat. Mina ögon kan inte lokalisera ens en person som står stilla. Inte en ensam person heller. Samtliga går med åtminstone en, men de flesta pratar i grupp. Jag känner hur tårarna vill leta sig fram, tårar i ren & skär panik, hur underläppen börjar darra i synk med resten av kroppen, men hur jag samtidigt försöker tränga bort allt & stå stadigt kvar.
 
Vill ni veta vad uppgiften var? På lappen var som ett bingofält uppritat & innehöll korta meningar. "Kan segla", "Vet hur man gör pannkakor" & liknande… Instruktionerna löd som så att vi skulle gå runt till varandra & prata, för att hitta någon som då t.ex. "kan segla". Namnet på personen skulle vi skriva i rutan. Jag skiftade mellan att titta på lappen & låtsas läsa den, & ut bland alla människor. Plötsligt kände jag hur min osynlighet var hotad. Ångesten och paniken hade fyllts på till max. Men det fanns ingen flyktväg. Jag skulle inte bara kunna gå. Någon kommer säkert se mig. Vad skulle jag säga till mina föräldrar? Hur skulle jag sen ta mig härifrån? Jag visste hur bussen kört, men jag skulle inte våga ta den vägen tillbaka. Fan, jag måste ju ta mig igenom det här.
 
Jag bröt loss ett av mina rotslagna ben och tog ett steg närmare. Och sedan ett med det andra benet. För varje steg jag tog började panikångesten att ta överhand & jag kände hur först händerna började skaka allt mer, sedan armarna, axlarna & sist benen. Min blick flackade runt & jag letade desperat efter någon som stod ensam eller inte redan pratade med någon. Men det hände igen. Det fanns ingen ledig, & ingen ensam. Jag var den osynliga, den udda, den som blev över. Ledsamheten tog över. Att jag hade bestämt mig för att nu skulle det ju bli annorlunda & bra. Nu på gymnasiet var ju en ny chans, en superchans. Men redan dag två såg den ut att vara totalt sumpad. Vad som var ännu värre var att jag trots mitt fullt panikslagna sinne lyckades uppfatta det som att många redan kände varandra, eller agerade i alla fall utefter det. För varje sekund blev jag bara mer & mer utanför.
 
Jag vill minnas att jag tog ytterligare några steg fram & stod med min penna & pekade på pappret som om jag försökte titta på vad jag har kvar att göra, försöka se upptagen ut & som att jag har full koll på läget. Kanske stirrade jag lite för mycket ner på pappret pga att ett par tårar letat sig fram. Tydligen var jag inte så osynlig ändå som jag där och då trodde & önskade. En lärare kommer fram & undrar hur det går för mig. Under en sekund håller det på att brista totalt, men jag lyckas samla mig någorlunda & med skakig röst säger jag något i stil med "Jodå". Läraren som säkert uppfattat mig som "lite blyg" försöker i all sin välmening vänligt pusha mig med att säga till några som går förbi "Vet ni hur man gör pannkakor?". "Nej", svarar de snabbt lite fnissande tjejerna & fortsätter gå. Jag säger ingenting, jag rör mig inte. "Det var ju värt ett försök", säger läraren och sedan går han.
 
Mina ben  verkar ha slagit rot igen & jag känner hur det bara brinner inombords. Jag vill bara försvinna, långt härifrån & aldrig mer komma tillbaka. Jag vill bara stänga in mig, få gråta & skrika. Men det får inte ta över, jag måste försöka ta mig genom detta. Ytterligare ett par tårar letar sig ner för kinderna & jag svär inombords. Skärp dig nu, seså, sluta nu lipa, tänker jag.
 
Då från ingenstans kommer en av mina lärare upp till mig och frågar "Hur är det?". Rädd som jag blir, råkar jag titta upp & jag antar att han ser att jag är ledsen. Han tar mig till sidan, ut från hela folkhavet & börjar fråga mig hur jag mår & om det har hänt något. Jag känner mig för stunden lite räddad & lättnaden gör att det fortsätter trilla ner tårar. Jag berättar lite kort om att jag blivit väldigt hårt mobbad innan av tjejen som jag nu ska gå i samma klass med & att det väcker mycket känslor. (På den tiden förstod jag inte vad socialfobi är, & kunde inte rättfärdiga hur jag kände inför uppgiften vi fått, därför låg mitt fokus på att berätta om tjejen).
 
Vi pratar länge & även rektorn kommer dit och säger att jag ska inte behöva känna något obehag. En stor lättnad över att ha fått berätta & att ett par vuxna nu vet lite hur jag känner. Men samtidigt väger sanningen av det stora misslyckandet tyngre. Jag klarade inte av att bli en i gänget den här gången heller. Inte ens EN person har jag pratat med. Sedan ska vi alla gå. Jag går sist med ett par lärare & några andra elever. Alla pratar, alla utom jag. Det är b.la den läraren som först kom fram till mig som går med. Han försöker gång på gång att inkludera mig i samtalet, men jag bara svarar lite kort. Skäms på något sätt över allt jag säger. Allt som gör att de andra får veta något om mig känns pinsamt. När vi sedan kommer fram sitter alla redan runt olika grillar & bänkar. Det är dags att äta lunch. Jag tittar mig lite förstrött omkring. Lärarna som jag gått med har redan sökt upp de andra för att antagligen prata om hur resten av dagen nu ska fortskrida. Jag hittar en ganska stor sten lite precis utanför alla de andra. Där sätter jag mig. Nu känns det plötsligt inte alls lika konstigt att vara utanför & osynlig. Utan nu är det den jag är i den här gruppen. Men ganska ledsen känner jag mig ändå då allt jag kan tänka på är att det är ytterligare tre år som kommer se ut så här. I för sig är jag van sedan innan, det kommer inte bli annorlunda från förut. Men det var ju inte såhär det skulle bli, eller i alla fall inte som jag tänkt.
 
Efter att vi ätit delas vi in klassvis. Vi ska lära känna varandra mer. I tur och ordning får alla en pratstund med lärarna för att de ska lära känna en lite bättre. Det tar sin lilla tid. De andra sitter tillsammans i en cirkel, jag sitter flera meter bort, ensam. Emellanåt studerar jag dem lite i smyg. Tänker att det är ju där jag också egentligen skulle vara & framförallt - få lov att vara. Men när jag lite noggrannare tittar på storleken på ringen av stenar de sitter på. Det finns ingen sten över, mer än den som står tom just nu pga att en person pratar med lärarna. Men en plats till mig finns det inte. Så det är väl meningen trots allt att det ska vara såhär.
 
Tack så mycket till dig som läst ❤️
Det har varit otroligt emotionellt påfrestande att skriva & jag ska nu gå undan en stund för att lugna tankarna.
att vara ensam att vara ensam börja gymnasiet börja gymnasiet ensamhet ensamhet ensamheten ensamheten fobi fobi gymnasiet gymnasiet minimalistinnan minimalistinnan psykisk ohälsa psykisk ohälsa social fobi social fobi ångest ångest
9 kommentarer
Hanna

Starkt av dig att orka skriva om detta! Kunde riktigt känna ångesten i det du skrev! Stor kram till dig❤️

Svar: Tack så mycket för din kommentar ❤ Det känns så väldigt viktigt att få berätta nu när jag äntligen vågar.
Minimalistinnan

Linda

Även jag hamnade med mina gamla klasskompisar, och den nya starten blev inte min. Sitter här med tårar av din text, jag känner igen mig så mycket. Mitt hjärta brister för det du fick gå igenom, men jag är så glad att du hittat lyckan nu. Det förtjänar du verkligen.

Svar: Tack så mycket för din fina kommentar ❤ Fy så jobbigt :( Jag tror många har en bild av att gymnasiet ska kunna få bli en sorts brytpunkt, kanske blir så för vissa trots allt, jag vill ändå hoppas det.
Minimalistinnan

lmmkbilder.blogg.se

..gymnasiet skulle bli annorlunda.
Så var det för mig med, jag bytte tom stad för att få vänner i min klass.
Och ibörjan fick jag vänner men de gjorde precis som mina förra klass kamrater, valde den andra onda sidan!
Jag är egentligen inte blyg bara tystlåten.
Kramar

Svar: Tack så mycket för din kommentar ❤ Usch det är så hemskt... önskar att det kunde vara okej att få vara tystlåten! Det är verkligen orättvist. Kram ❤
Minimalistinnan

Frida

Kramar

Svar: Kram ❤
Minimalistinnan

Fanny

Modigt att dela med dig! ♡ Jag tycker att ditt skriftspråk är fint, har du funderat på att skriva skönlitterärt någon gång?

Svar: Tack så mycket för din kommentar ❤ Jag har länge velat skriva böcker, men inte tagit mitt skrivande längre än bloggen faktiskt. Bor så väldigt långt från Stockholm & har social fobi så känns inte rimligt att kunna göra något mer av det.
Minimalistinnan

KTORBERG

Det är vi ”svaga” som är dom starka. Dom rätta. För vi ser. Men det är ett tungt ok att bära. Gott att veta att vi är många som ändå bär tillsammans. Du betyder så mycket för mig, idag hade jag behövt dig här mer än någonsin.

Svar: Det har du helt rätt i ❤️ Du är alltid välkommen hit, älskar våra pratstunder 💕
Minimalistinnan

Sara

Starkt skrivet. Det finns en ungdomsbok i detta. Tänk om du kunde skriva och dela med dig till de som är i samma sits idag. De som känner sig totalt ensamma, osynliga. Vi behöver hålla ihop och ge varandra kraft.

Sara

Starkt skrivet. Det finns en ungdomsbok i detta. Tänk om du kunde skriva och dela med dig till de som är i samma sits idag. De som känner sig totalt ensamma, osynliga. Vi behöver hålla ihop och ge varandra kraft.

Svar: Oh men tack snälla för din fina kommentar ❤ Förlåt för mitt sena svar, har inte kunnat läsa hela kommentaren via mobilen, därför mitt svar dröjt. Det hade verkligen varit en dröm att få skriva en bok eller fler. Men vet inte om jag är riktigt där än. Försöker i alla fall via bloggen att sträcka ut en hand till alla oss som är eller varit ensamma & osynliga i livet & världen.
Minimalistinnan

Rebeca

Vilken känslosam text! Det är inte självklart att alla vill och kan vara med och delta i olika sociala sammanhang och aktiviteter i skolan av olika anledningar. Fler lärare borde ha kunskap om detta och det borde ingå i lärarutbildningen mer! För det finns inte mycket av det( är lärare själv). Detta är en text som borde delas ut och som man kan föra diskussioner kring. Lärare måste lära sig hur de kan anpassa aktiviteter i skolan så att alla kan vara med och delta på lika villkor trots funktionshinder. Det kan vara tufft att första dagen gå fram till andra man inte känner och tvingas prata med dem. Helt värdelöst enligt mig.

Jag har haft barnreumatism sedan jag var liten som inte syns utanpå. Det har varken mina lärare eller klasskompisar haft svårt att förstå trots att min mamma alltid var på mina lärare. De trodde att jag bara hittade på att jag hade ont för att jag skulle slippa vara med på idrotten. För att jag var lat eller att jag tyckte det var tråkigt. Mina funktionshinder har hindrat mig att vara med och delta på samma villkor som andra barn. Detta fick mig att känna att jag inte alltid passade in.

Svar: Tack så mycket för din kommentar ❤ Du får lov att dela min text i ditt yrke om du känner för det. Jag blir bara glad om den kan användas för att uppmärksamma & skapa mer förståelse - det är därför jag så gärna vill ha modet att skriva dessa inlägg.
Usch vad tråkigt att höra, det är så fel att funktionshinder inte blir tagna på allvar. Det finns en så skrämmande hög oförståelse där ute i samhället. Det är fruktansvärt. Vi behöver finna sätt att kunna inkludera utan att funktionshinder ska "suddas bort". Det behöver få vara okej - & utifrån dem kunna finna tillträde till en gemenskap på lika villkor - eller åtminstone på ett sätt som får alla att känna sig inkluderade.
Minimalistinnan