Att rensa bland intressen

 
(null)
Precis innan minimalismen trädde in i mitt liv var det nog som allra rörigast. Enorma mängder av projekt i alla möjliga stadier, former & storlekar, men främst i planering. Allt skulle göras, men ingenting blev egentligen gjort. Jag forserade fram på ett, för mig nu, obehagligt sätt, desperat i att inte vilja missa något & att jag skulle hitta "mitt riktiga jag", detta trodde jag skulle träda fram genom konsumtion. Ett ganska sorgligt liv där jag tagit mig vatten över huvudet på alla plan, men det jag minns som lite extra hemskt med tanke på att det bör få vara en fristad, var alla hobbies & intressen jag intalar mig själv att jag hade. Det har hunnit gå fem år sedan mina första stapplande steg mot minimalismen skedde, men jag ska försöka minnas vilka alla dessa var.
 
Teckna & måla, cosplay, fotografering & redigering av bilder, videoproduktion, sång, airsoft, skriva, simma, pyssla, läsa, blogga, göra hemsidor, alternativt mode, alternativt smink, asiatiska dockor, titta på film & tv-serier, åka på event runt om i hela landet, spela tv- & datorspel, baka...
 
Vi stoppar där. Jag kan idag inte förstå hur jag ens kunde få för mig att försöka placera in alla dessa pusselbitar i mitt liv. Förvisso bodde jag ensam utan familj eller socialt umgänge på den tiden, men det är fortfarande på tok för överväldigande. Det var en sorts jakt. Jag kastade mig in i allt som kändes lite skoj eller tilltalande. Köpte material & prylar innan jag knappt ens hunnit fundera två minuter. 
 
Allt eftersom minimalismen kom djupare in i livet förstod jag också att mer än hälften av dessa "intressen" var skapade utifrån en slags tanke om hur jag ville bli uppfattad av andra. Det var inte jag på riktigt, utan i ett desperat sökande efter mig själv var det som om jag tog på mig olika kostymer & inbillade mig att jag kunde passa i dem.
 
Jag tror det finns en rädsla hos många i att vi ska missa något, därför tackar vi ja till allt i livet. Men i detta tror jag vi råkar tacka nej till oss själva. Även i fall som detta. Vi tror oss säga ja tack till den vi är, eller den vi anser oss att vi borde vara. Men i denna desperata jakt skapar vi någon som inte är vi, vår inre kärna försvinner djupt ner bakom alla lager av kulisser.
 
Idag är jag otroligt aktsam med min fritid. Och om vi låter ordet sjunka in en stund. Upprepar det, "fritid... fritid... fritid". Hör ni samma som jag? "Fri-tid", "Fri tid".
 
Den tid som är vår, där inga måsten bör råda, för då har den redan gått förlorad. Den tiden ska fyllas av antingen något som vi verkligen genuint känner för - eller möjligen ingenting alls. Bara få lov att vara. Andas & ta in nuet, känna hur tiden saktar ner & som i en lugn puls förflyter & bär med oss 🙏❤️☀️
Minimalistinnan fritid fritidsintressen hobby livet innan minimalism minimalism minimalist minimalist i sverige svensk minimalist
0 kommentarer

Ensamheten & att vara osynlig

(null)

Jag är en ganska ensam person, eller många skulle nog säga en väldigt, kanske till & med extremt ensam person. I det här inlägget tänkte jag berätta om några händelser från mitt liv som jag tror banat väg för att göra mig till den jag blivit. Kanske kan det sätta perspektiv eller skapa mer förståelse när ni läser andra inlägg.
 
Under hela skolgången finns det endast en gång jag vågade räcka upp handen. Jag minns att vi skulle komma med förslag angående någonting, exakt vad kan jag inte minnas. Längst bak i klassrummet hade min hand letat sig upp i luften. När fröken pekade mot mig & sa mitt namn vände sig hela klassen om & det var som om deras ögon stirrade tills min själ smulades sönder. Men jag lyckades samla mig till ett djupt andetag & fuktade läpparna, gjorde mig redo att tala tillräckligt högt så att alla skulle höra. Jag minns att jag sa mitt förslag (vad det nu var?). Allt utspelade sig under några få sekunder, men fortfarande när jag tänker på det känner jag hur det verkade vara en evighet. För jag hinner känna hur lyckan sköljer över mig, så pass att jag nästan vill explodera av stolthet precis när jag lyckats. Jag gjorde det. Jag vågade räcka upp handen! Jag vågade säga mitt förslag! Lilla annars osynliga jag vågade yttra mig. Men den glädjen byttes snabbt mot ett kaos på insidan likt ett plötsligt åskoväder en solig sommardag. Allting bara rasar samman inom mig samma sekund min mening satt punkt. Hela klassen, i kör, utbrister ett högt "NEEEJ!". Något liknande hände inte ens i närheten när de andra förslagen presenterades. För mig var detta som att krascha rakt in i en bergväg 200 km/H. Allt tog bara stopp. Tvärstopp. Jag brast & sprack som en spegel. Sen den dagen vågade jag aldrig räcka upp handen igen eller säga att jag hade en idé eller ett förslag. "Men ta dig samman, det är bara att försöka igen", kanske någon tänker, Det kan väl kanske tyckas rimligt enligt många, men när en i flera år samlat mod för att våga göra detta en gång & när en blivit knäckt i så många andra sociala sammanhang & kanske i grunden är en skör person... Då fungerar det bara inte. 
 
Jag hade ingen bästis eller bästa vän i skolan. På rasterna i låg- & mellanstadiet kunde det vara lite jobbigt ibland. Jag gick alltid ensam. Brukade titta på avstånd hur de andra lekte. På tid utvecklade jag ett dagdrömmande. Det blev att jag intalade mig att jag såg på en film på tv. Jag försökte förutse & gissa vad som skulle hända härnäst när de lekte. Men en gång bestämde jag mig för att jag skulle våga lite mer. Första rasten gick jag på avstånd & spanade länge vid gungorna. Målet i mina tankar var att jag skulle våga sätta mig på en.  Gungorna förblev orörda i princip hela rasten & de var dessutom vid bortre kanten av skolgården. Där var nästan ingen. På andra rasten gick jag återigen dit & kollade. Jag ville sätta mig, det spratt lite i kroppen. Adrenalinet kom. Jag behövde andas genom munnen. Nervositeten kom & jag skakade lite i benen när jag gick mot gungorna. Men så gick jag bara förbi... blev arg på mig själv men bestämde för att prova igen. En gång till gick jag. Den här gången går jag fram till gungan närmast hörnan. Jag tar tag i kedjorna och sätter mig. Hela kroppen skakar lite svagt, men jag kan knappt hålla borta leendet över att jag vågade. Jag känner det som om jag bestigit Mount Everest. Men ingen ser. Allting bara pågår som vanligt på skolgården. Jag börjar lite smått ta fart. Försiktigt. Men plötsligt kommer det fyra tjejer från en klass över. De springer fram & skyndar att sätta sig på gungorna. En tjej blir utan & försöker knuffa av en annan. Men så utbrister tjejen som höll på att bli avknuffad: "Kan inte vi få den gungan, vi är fyra. Så har alla en". Samtliga tittar på mig. "Ja, visst" säger jag bara, likt en robot. Med sådan röst & automatik att jag knappt vet om det är jag eller om min kropp går på någon autopilot. Jag reser mig genast upp från gungan och går undan. Den fjärde tjejen sätter sig & så tar de fart. Gungar högt. Och jag får en konstig känsla i magen. Tittar mig runt på skolgården igen. Känslan av att vara osynlig infinner sig. Jag finns inte, mer än små korta stunder när jag råkar vara ivägen. Ungefär som ett spöke som inte märks förrän någon sätter sig på hen. 
 
Fler exempel är när vi i skolan skulle delas in i grupper. Jag minns en gång när läraren frågade om alla hade en partner & klassen svarar "Ja!" högt. Så ser läraren att tre tjejer har satt sig ihop när vi endast skulle vara två & två. Jag som sitter ensam längst bak i klassrummet på min vanliga plats får upp hoppet, men läraren utbrister istället "Ja, så får ni vara tre. Då har alla nu". Mitt lilla ynkliga "Nej" hörs inte. Jag får enorm panik. Jag syns inte, jag märks inte. Men nu eskalerar rädslan inför att jag kanske plötsligt ska synas. Då kommer jag att inte bara få allas ögon riktade mot mig, jag kommer även att splittra tjejgruppen. Hela den lektionen gick åt att försöka kontrollera min andning & att undvika att bli upptäckt.
 
På mellanstadiet hade klassföreståndaren med sig en chokladask en gång. Hon sa varsågod & alla rusade upp mot den. Jag reste mig sakta & ställde mig bakom alla, väntade på att de skulle skingra sig. En efter en gick de högljutt tillbaka till sin plats. När jag kom fram var asken tom. Lite snabbt räknade jag hålen i kartongen. Det skrämde mig aningen när jag förstod att det var precis en för lite. Återigen blev jag övertygad & påmind om att jag egentligen inte borde finnas, som en extra pusselbit som inte passar.
 
På gymnastiken blev jag vald sist, men det gjorde att "mitt lag" blev en för mycket. Då skulle laget ha en avbytare. Ingen annan ville börja, så jag erbjöd mig. De andra glömde bort mig, även läraren glömde bort mig. Hela lektionen satt jag på bänken & tittade på. Under tiden funderade jag mycket. Meningar som "en för mycket" & att det inte blev jämnt förrän en var ute. Det där i "Fem myror är fler än fyra elefanter" kom upp, när en ska bort. Svaret blev så självklart & kom till mig på ett märkligt lugnt sätt. Jag skulle bort. Jag var felet. Såklart var det så. Det blev som en uppenbarelse för mig. Och jag begrundade detta länge & väl. Ingen saknade mig, ingen ville välja mig, det gjorde ingenting om jag uteblev, ingenting blev annorlunda för att jag inte var där, garanterat hade det inte blivit mer än sämre om jag varit med. Återigen kände jag mig osynlig. Jag kände också som om universum & den tomma rymden talade lite till mig. Att jag skulle egentligen inte vara här. Kanske fanns det en annan plats för mig. Någonstans. Någon gång. Möjligen någon helt annanstans.
 
Det här var ett lite annorlunda inlägg som blev väldigt påfrestande emotionellt att skriva.

Tack för att du läste ❤️
10 kommentarer

Renovering av utemöbler

(null)

När vi flyttade in i huset hade förra ägarna lämnat kvar utemöbler. Bland annat en gammal träsoffa, vilken påminner otroligt mycket om den som fanns på mina föräldrars uteplats under min uppväxt 😌 Men både soffan & dynorna såg ganska så tråkiga ut... det var ju verkligen inte vad vi själva hade velat välja 😅 Samtidigt kände vi det absolut inte ekonomiskt försvarbart att köpa ett nytt set, inte ens på rea 😵 Och om vi dessutom väger in aspekten av hållbarhet är det ju vansinne, för utemöblerna vi fått fungerar hur bra som helst & fyller mer än väl sitt syfte 🤔
 
Så jag bestämde mig för att måla om soffan & göra nya överdrag till dynorna👩‍🎨💁‍♀️🎨🛋
 
(null)
 
(null)
 
🎨Började med att grunda den två gånger riktigt ordentligt med V-slip. På bilden nedan är bara första omgången gjord. Att grunda gör att du inte behöver täckmåla mer än en bråkdel av vad som behövts om du börjar direkt med täckfärgen. Vet att många som börjar med att göra om möbler ger upp på grund av att de känner inte till det här, därför jag vill berätta det 😄
 
(null)
 
Behövde bara täckmåla en gång 😄 Jag gjorde det dock med ett aningen tjockare lager än vad jag kanske egentligen hade gjort, men här går det bra att göra så 😂
 
(null)
 
(null)
 
🐾Detaljmålade ett par tassavtryck på vardera armstöd. Kan ni gissa djuret?😁
 
(null)
 
Helt rätt! Ett nordamerikanskt piggsvin! En kusin till igelkotten kan vi väl säga 😂🦔🐾
 
(null)
 
Såhär såg dynorna ut från början... Jag vet att mönstret är ganska så "klassiskt" för dynor till utemöbler, men jag klarar inte av att titta på det 😵
 
(null)
 
Det här tyget har jag fått av min mormor 😊 I många år har det bara legat & skräpat. För mig påminner det om hennes & morfars sommarstuga som jag besökte tillsammans med min familj som liten ❤️
 
(null)
 
Magiskt nog räckte det till nästintill tre precis lika stora bitar. Med några vik i varje hörn, en sömm & sedan sy fast ett smalt resårband med  zickzack, så var överdragen färdiga 👏😄

Till en dyna kunde jag använda ett resårband som min mamma haft i sitt syskåp sedan jag var liten... 😳

(null)

Men sedan fick jag (tyvärr) lägga 30kr på en ny förpackning till de andra två dynorna.

Jag har aldrig sytt något liknande & hittade inte heller en guide på Internet så fick själv hitta på ett sätt... 😅 Blev kanske inte ultimat, men det funkar 😊 För mig är det ett bevis på att det går att finna kreativa lösningar ❤️ För ni ska veta att jag "kan inte sy". Men det duger!

Att lägga ner lite tid på att göra en så här personlig prägel i hemmet är för mig så underbart & något jag verkligen vill 🙏❤️ Den här soffan bär nu på en fantastisk berättelse. 

Kommer från paret som byggde det här huset. Renoverad av mig med tyg från min mormor, resårband som hängt i ett syskåp hela min uppväxt... nu står mitt barn & stödjer sig mot den & känner på dynorna. Jag tycker det blir en vacker liten saga nästan 😂 

(null)

(null)

göra om möbler hållbart ikea soffa leva hållbart måla möbler reparation utemöbler uterum uterumsmöbler återbruk
2 kommentarer